
Vart man än vänder sig så stöter man på berättelser om psykisk ohälsa. Är det för att alla svenskar nu faktiskt har psykiska problem, eller är det media som vill ha något att sälja? Detta undrar Bo Fridén.
I dagens Sverige märker vi som mediekonsumenter att tv, radio, tidningar och webbsidor i ökande utsträckning kanske inte domineras av, men åtminstone speglar, psykisk ohälsa.
När jag skriver ”speglar” menar jag inte från ett strikt objektivt medicinskt perspektiv, utan från ett näst intill cyniskt dito!
Att påtala och uppmärksamma sjukdomstillstånd är inte fel, att genom vetenskapen försöka hitta nya vägar för botemedel mot bland annat psykisk ohälsa är ett naturligt medicinskt mål. Det jag reagerar mot är att man i delar av samhället presenterar psykisk ohälsa som nästintill ett normaltillstånd.
Jag spontanlyssnade i somras på ”evighetsinstitutionen” Sommar i P1. Det som slog mig var att det väldigt ofta var människor, många kvinnor, som drabbats av allehanda neurotiska problem. Man försökte skapa intresse för tillståndet, men det var klart fel forum. Sommar i P1 hade tidigare som introduktionsslogan och påannons: ”Lättlyssnat för er i hängmattan och på badstranden”!
Var och en får givetvis avgöra vad som är lättlyssnat eller inte, men jag har svårt att tro att huvuddelen av Sveriges radios lyssnare blir trollbundna av väldigt trista och självbeskrivet destruktiva beteenden. Ändå så matas vi med självbiografier från människor som av olika anledningar drabbats av psykisk ohälsa.
Jag vill inte bli missförstådd – jag tycker givetvis synd om de människor som drabbats av den här typen av oönskade tillstånd. Jag önskar dem all framgång, och hyllar vården för den hjälp den ger.
Men vem gynnas av den här masshysterin där snart varje tv, radioprogram, tidningsartikel och så vidare måste presentera en individ (ofta kändis) som missbrukat, försökt ta livet av sig, eller ägnat sig åt annat självskadebeteende?
Vem blir hjälpt? Jag har väldigt svårt att tro att den stora skaran mediekonsumenter identifierar sig med de drabbade. Jag har också svårt att tro att de drabbade känner sig förstådda eller mår bättre av det hela.
Jag anar att det under ytan finns en cynism inom media. Braskande rubriker hos tidningar som Aftonbladet, Expressen och Hänt i veckan, säljer, i synnerhet om det är kändisar som är föremål/offer för psykisk ohälsa.
Jag har under mitt långa yrkesliv som polis träffat ett stort antal psykiskt sjuka människor, självmordsbenägna, utmattade, ibland farliga. Jag har givetvis lidit och tyckt synd om dem, en helt naturlig reaktion. Det är inte det som jag vill förneka.
Det jag vill fästa uppmärksamheten på, är att unga människor i begynnelsen av sitt liv kan få uppfattningen att minsta lilla obehag inom den medicinska självkontrollen är psykisk ohälsa. Eller än värre, att självmordstankar, drogmissbruk, och att annat destruktivt beteende är bra för ”karriären”!
Om vi inte gemensamt på ett nyktert sätt kan tackla samhällets problem med psykisk ohälsa och sluta profitera på den här typen av medicinska olyckor, är vi på ett farligt sluttande plan. Det finns inte plats för varken omtanke eller omvårdnad i en sådan värld.
Om det onormala blir det nya normala, kan vi kanske i framtiden se en statsminister med en ”ryggsäck” fylld av självmordsförsök, drogmissbruk, frekvent inslag av tvångstankar, och dessutom stora ansiktstatueringar och piercing i näsa och mun?
Samhället, dess media, ledande läkare, vetenskapsmän, forskare, med flera, måste ge oss en mer nyanserad, utvecklande och korrekt medicinsk bild av sammanhanget, sjukdom, normaltillstånd och ansvar!
Bo Fridén
Före detta poliskommissarie