Krönikörer
avatar

Lindberg: Fallet Yasin Byn påminner om vänsterns gullande med brottslingar

7 JAN 2021 15:40 ‧ MATTIAS LINDBERG
UPPDATERAD: 7 JAN 2021 20:55
Paolo Roberto och Yasin Byn. Foto: Claudio Bresciani / TT och SVT.
Paolo Roberto och Yasin Byn. Foto: Claudio Bresciani / TT och SVT.

Paolo Roberto frystes omedelbart ut av medierna efter sitt sexköp, medan SVT:s okritiska dokumentär om brottsmisstänkte Yasin Byn rullar vidare. Det är bara två i en lång rad av exempel på hur olika brottslighet bedöms beroende på brottslingens sociala bakgrund, skriver Bulletins krönikör Mattias Lindberg.

KRÖNIKA. Rapartisten Yasin Mahamoud som är nominerad till P3 Guld-galan, har häktats misstänkt för stämpling till människorov. Han är tidigare dömd för grovt vapenbrott och har också varit häktad misstänkt för mord. På SVT Play återfinns ett aktuellt, okritiskt reportage ”Exklusivt: Yasin” som hyllar hans gangsterrap. Det påminner om hur olika vänstern i Sverige ser på brott beroende på brottslingens socioekonomiska bakgrund.

Många minns mordet på 22-åriga Alexandra Mezher på ett HVB-hem i Mölndal 2016. Framförallt minns vi hur dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson satt i SVT:s Gomorron Sverige och i en spekulativ monolog ömmade sig över den unge man som begått mordet: ”Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?”. Eliasson ägnade däremot bara några sekunder åt brottsoffret och hennes anhöriga.

Förra hösten begicks ett ovanligt hänsynslöst brott i Solna. På en kyrkogård utsattes två ungdomar i timtal för ett brutalt våldtäktsrån med tortyrinslag. En kort tid efter det brutala rånet publicerade Expressen ett snyftreportage om hur de misstänkta gärningsmännen levde före brottet. Det berättades att den äldre har levt som arbetslös och bott hos sina föräldrar, och att den yngre haft en historik av familjehemsplacering och dåligt sällskap, allt till synes i ett försök att öka förståelsen för brottet. 

Att förklara brott som en följd av socioekonomiska faktorer är ett välbekant tema. Polisen Nadim Ghazale skrev nyligen en debattartikel där han hävdade att bland annat boendeförhållanden och ekonomi orsakar kriminalitet. Nyligen skrev en student i sociologi en debattartikel i GP och menade att konsekvensen av ökad polisnärvaro i utsatta områden är social exkludering och ojämlikhet, som i sin tur leder till utanförskap och kriminalitet. 

Detta är bara några exempel på hur brottslighet förklaras av människor med ett ideologiskt vänsterperspektiv. Om man tror att den främsta orsaken till brott är sådant som fattiga uppväxtförhållanden, som man inte kan rå för, blir det naturligt att ursäkta brott begångna av personer som har haft en fattig uppväxt. Beroende på brottslingens socioekonomiska bakgrund gör man också åtskillnad på hur allvarligt man ser på ett brott och på en brottsling. Ett exempel på detta är att Vänsterpartiets Linda Snecker, som argumenterar mot hårdare straff när det diskuteras gängbrottslighet företrädesvis utförda av människor från utsatta områden, snabbt ropade på högre straff för sexualbrott i samband med att Paolo Roberto ertappades med att ha köpt sex. 

Roberto frystes omedelbart ut av medierna, att kontrastera mot SVT:s okritiska dokumentär om Yasin Mahamoud, som rullar vidare. Den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali skrev nyligen i sociala medier att ”Carola inte hade fått stå i rampljuset så länge om det visade sig att hon kidnappat en minderårig kollega, rånat, misshandlat och urinerat på henne”. Bali uttrycker sig visserligen drastiskt här, men han fångar likväl in en sanning: att medier i allmänhet uppenbarligen ser olika allvarligt på brottsliga handlingar beroende på vem som har begått dem.

Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima anser att Magdalena Andersson lyssnar för lite på gangsterrap och att vi alla ändå bör lyssna på vad gangster-rapparen Yasin Mahamoud har att säga, trots hans grova brottslighet. Men gangsters bör vi inte lyssna på alls. I stället bör vi lyssna mer på dem som framhåller att brottslighet främst påverkas av kultur och moral. Mustafa Panshiri exemplifierade detta nyligen genom att berätta om hur arbetsvilliga utvandrade svenskar i sekelskiftets början byggde Chicago, trots att de var fattiga och utan att de uppvisade högre brottslighet än genomsnittsbefolkningen.

Polisen Fredrik Kärrholm beskrev häromdagen i Bulletin att gangsterkulturen förklaras av en barbarisk och dygdlös manlighet. Vad en ung man från förorten behöver höra är inte att gangsters från området okritiskt hyllas i statstelevisionen och andra medier. Han behöver höra att han ska utbilda sig, skaffa sig ett jobb och bete sig som en man.

Medier bör upphöra med okritiska hyllningsreportage om gangsterrappare och med sitt förminskande av brott begångna av människor från socioekonomiskt fattig bakgrund – och i stället idealisera hög moral, utbildning och arbetsetik. 

TEXT: Mattias Lindberg
Krönikör i Bulletin