Krönikörer
avatar

Journalistikens murvlar har ersatts av dess ordningsvakter

6 JAN 2021 13:26 ‧ LARS ÅBERG
"Det var inte alltid bättre förr, det var bara inte som nu", skriver Lars Åberg. Foto: Helena Landstedt/TT.
"Det var inte alltid bättre förr, det var bara inte som nu", skriver Lars Åberg. Foto: Helena Landstedt/TT.

Åsiktsmarginalerna krymper inom medierna. En upphöjd journalist i dag kan vara paria i morgon efter att ett konformt drev upptäckt någon åsikt eller vinkel som inte passar sig. Vad är det egentligen frågan om och vad får det för konsekvenser undrar Lars Åberg, författare och senior reporter på Bulletin.

KRÖNIKA. Hos journalistiken sipprar nostalgin allt som oftast fram; det kan ha att göra med teknikskiftena, men också med självbilden.

Blotta ordet murvel orsakar fortfarande behagliga rysningar hos de minnesgoda; ett slags proletarisering av de väluppfostrade män som hängde över tangenterna med uppkavlade skjortärmar och cigg i mungipan. I bästa fall blev man muckraker och grävde i dyngan. Det var innan journalisten högskoleutbildades och professionaliserades.

Jag växte upp med sex tidningar på frukostbordet. På redaktionerna fanns skrivmaskiner, teleprintrar, rörpost och korrekturläsare, ofta extraknäckande studenter glada över att få visa sin språkkänsla. Fotograferna kom in med kemikalieluktande bilder på blankt papper. Journalisterna kände att de gjorde något gott, i bästa fall stod de i förbund med sådant som kunde påminna om verkligheten eller sanningen.

Vad har journalisten längre att komma med, vad skiljer henne från den som tycker olika saker på Facebook? Lojaliteter har också skiftat. Man skriver inte längre för Nisse i Hökarängen utan för att markera sin tillhörighet i en medelklassig livsstilsvänster. Tvivlar man på det man säger eller skriver tvingas man höja rösten eller blåsa upp byline-porträttet. Medierna har blivit ett flöde, omöjligt att stänga av, och det finns de i branschen som ser sig som aktivister med uppgift att redigera bort sådant de ogillar.

Bakom sådana här generaliseringar är tendensen ändå tydlig; medievärlden består av bubblor, ekot förstärker övertygelsen, delar av allmänheten betraktas som så motsträviga att de behöver tillrättavisas.   

Det var inte alltid bättre förr, det var bara inte som nu. I den nya, annorlunda medievärlden konkurrerar de traditionella medierna med de nytillkomna. Allt kan bli nyheter och alla kan sprida dem. Allt kan framställas som fakta och många kan tro på dem. Misstron mot systemet, det politiska, det ekonomiska, det som håller oss samman, har blivit en del av systemet.

En del journalister får obehagliga mejl från missnöjda läsare, lyssnare eller tittare. Det allmänna samtalsklimatet är giftigt och den institutionella självcensuren, från myndigheter till medier, utbredd. På senare tid har sökandet efter feltänkare och renegater dessutom blivit en invärtes åkomma i branschen. Det är en ny tendens som ställer frågan om journalistikens vara på sin spets. Vad ska man ha den till? Ska den slå fast skribentens moraliska ståndpunkt eller försöka foga samman fragment till en större helhet?

När Suzanne Moore nyligen jagades bort från brittiska The Guardian var det inte någon elak chef eller inskränkt pöbel på bygden som höll i kvasten utan 338 anställda på tidningen, som i ett upprop till ledningen krävde räfst och rättarting. Moore är en erfaren journalist och kolumnist med väskan full av vänsterpolitiska credentials. Det hjälpte dock föga när labourtidningens åsiktskontrollanter fann henne förkastlig efter en krönika, i vilken hon försvarat en Oxfordprofessor som blivit avbokad från ett feministiskt arrangemang sedan någon kommit på att hon tidigare deltagit i ett sammanhang som av någon betecknades som ”transfobiskt”. 

Någon som hört, någon som tycker… Nitiska politbyråer lyckas alltid skrapa fram avvikelser från den rätta läran, även där sådana inte nödvändigtvis finns, men vad är det för sorts människor – trehundratrettioåtta stycken – som kan arbeta för en ansedd dagstidning och så andfått ansluta sig till den för dagen argaste sekten?

De interna dreven är en otäck upptäckt i den journalistiska verksamheten, en nymccarthyistisk reflex inifrån ett självrättfärdigt kollektiv. När jaktlaget – dessa ”Twitter Robespierres”, för att tala med nyligen avsuttne Rolling Stone-redaktören Matt Taibbi – sedan flyttar vidare ut i de sociala medierna är syftet att slutgiltigt förstöra kollegernas rykten. Det har utvecklats till en präriebrand i både etablerade och mindre etablerade kretsar, på bokförlag, i spalterna, på nätet.

Under Donald Trumps fyra år i Vita huset fördjupades den kulturella klyftan genom USA, den som funnits där i decennier, i nuvarande form kanske ända sedan valet mellan Kennedy och Nixon. Mitten krympte och därmed också utrymmet för nyfiken journalistik. Det gick inte att problematisera sådant man sympatiserade med och hos motståndarsidan fanns inget gott att hämta.

När buffelhjorden i somras stormade fram genom New York Times lokaler var debattredaktören Bari Weiss en av dem som fick ge sig av efter en misshaglig opinionstext av en republikansk senator. I en artikel i nättidskriften Tablet i oktober diskuterade Weiss hur de institutioner, som producerar det kulturella och intellektuella livet i USA, har tagits över av en ihärdig grupp som omformulerat uppdraget. För detta, skrev hon, krävs bara att ”majoriteten förblir tyst, skrämd och kuvad av en orädd och nitisk minoritet som kan smutskasta dem som rasister om de vågar ha en annan uppfattning”.

Jerry Seinfeld slutade uppträda inför studenter eftersom ingen längre gått grundkursen i ironi. I Berkeley samlade studentkåren namn för att få bort Bill Maher från ett arrangemang, som skulle jubileumsfira universitetets Free Speech Movement, på grund av något kritiskt han sagt om islam. Sedan dess har allt eskalerat och exemplen lagts på hög. Vänster som höger, ingen kan känna sig säker.

Om det funnits en tro på medierna som kyrkan i byns mitt har den upplösts. Varken public service, Facebook eller Dagens Nyheter kan ses som opartiska förmedlare av nyheter, kunskaper, insikter och debatt. Inför valet mellan Trump och Biden gjorde CNN som Fox News och blev ett bihang till partihögkvarteret. Det finns en vilja att röra sig bort från öppna frågor till låsta svar; journalistikens murvlar har ersatts av dess ordningsvakter.

Man skulle här kunna tala om en självbild på glid. Den skvallrar också om en identitetskris i hela mediebranschen, som gjort besparingar på den undersökande, tidskrävande och kostnadskrävande journalistik som i högtidstalen använts för att legitimera verksamheten. När redaktioner känt sig ifrågasatta har leden slutits kring en feel good-filosofi i en feel bad-värld.

Den här defensiven kan framstå som märklig. En journalistik som självständigt belyser viktiga samhällsfrågor borde ju inte känna ett så ängsligt behov av att näpsa dem som tycker annorlunda. Trovärdigheten hos en tidning minskar inte om den publicerar en oförväntad text. Den i somras bortgångne amerikanske journalisten – eller var han murvel? – Pete Hamill hävdade att nyheten är ett verb, men journalistiken är dessutom en process. Den är aldrig det sista ordet, den rör sig bara i det sannolikas dunkel.

TEXT: LARS ÅBERG