Krönikörer
avatar

Vi vet redan det mesta om förortens problem – utom vad man kan göra åt dem

2 JAN 2021 06:44 ‧ LARS ÅBERG
UPPDATERAD: 2 JAN 2021 13:17

Veckan före jul kom regeringens handlingsplan mot segregation. Regeringen vill nu kalla förorten ”ett område med socioekonomiska utmaningar”. I handlingsplanen sägs i övrigt samma sak som sagts i femtio år, skriver Lars Åberg, senior reporter på Bulletin. 

KRÖNIKA. Många vill ha förutsägbarhet i tillvaron; om de inte kan lita på att saker och ting kommer att fungera ungefär likadant i morgon som de gjorde i går uppstår nervositet och oro. Därför kan det kännas tryggt att veta att fjolårets sociala problem även i år kommer att mötas med samma gamla lösningar.

När den stora förorten byggdes för femtio år sedan startade kommunen tillsammans med sitt bostadsbolag flera byalag, som skulle bidra till att motverka de problem som man uppenbarligen förväntade sig. De boende skulle engageras i sin närmiljö, den som, det erkände även de som planerat den, verkade ganska torftig. I tv:s förortsdokumentärer hördes tomma mellanölsburkar rulla över ödsliga torg. Mörkret ruvade i gångtunnlar med redan sönderslagna lampor. Social- och fritidsförvaltningarna anställde fältare som skulle ha känselspröten ute, lära känna de stökiga tonåringarna och mota Olle i grind.

Utanförskapsområde eller utsatt område har aldrig varit några bra benämningar eftersom just förorten har varit föremål för så många samhälleliga insatser och väldigt stora resurser har förts över dit från andra stadsdelar.

Sedan blev det ändå ungefär som man hade befarat. Förorten blev synonym med problemområde, även om buskarna blommade och folk i de välskötta delarna trivdes och även om sociala problem också fanns på andra håll. Till förorten kunde man tidigt på sjuttiotalet bege sig för att kryssa av mycket av det som vi numera bekymrar oss för: skolan, arbetslösheten, gängen, uppväxtmiljön, segregationen. I kommunens pärmar samlades en massa rapporter och siffror, som entydigt talade för att något måste göras för att det fem decennier senare inte skulle bli som det har blivit.

Ändå pressades samhällets företrädare tillbaka; lärarna, socialarbetarna och poliserna fick mer och mer pappersarbete och fältarna hamnade på kontor för att skriva ut bidrag. De sociala problemen i förorten tvingade fram högre kostnader. Hundratals projekt sjösattes och ledde till nya projekt. Staten sköt till pengar och EU var med på ett hörn. Miljardbelopp satsades, men i utvärderingarna konstaterades att ingenting hade förändrats. En ny verksamhet med det brutalt uppriktiga namnet invandrarförvaltningen – man förvaltade invandrare – startades och lades ner. Hela förorten blev ett integrationsprojekt och kommunen skickade sin personal på mångfaldskurs.

I den här utvecklingen över ett halvsekel har det förutsägbara närmast framstått som ödesbestämt. Det blev som man fruktade, och inte sällan värre, men ingen kunde komma på hur detta skulle kunna undvikas.

Förorten gjordes från allra första början till ett område som andra skulle hantera och ta hand om; tillresta tjänstemän, dittransporterade reparatörer och vaktmästare, personal med goda ambitioner och sämre förutsättningar

Veckan före jul kom regeringens handlingsplan mot segregation, ”Ett Sverige som håller ihop”, som en bekräftelse på att den viktigaste förändringen i problemhanteringen är språkbruket. Utanförskapsområde eller utsatt område har aldrig varit några bra benämningar eftersom just förorten har varit föremål för så många samhälleliga insatser och väldigt stora resurser har förts över dit från andra stadsdelar. Förorten har i praktiken länge befunnit sig i centrum av den kommunala omsorgen. Den har förvisso legat utanför citykvarteren och ibland beskrivits på ett fördomsfullt sätt, men sällan varit utsatt för omgivningens illvilja.

Regeringen vill nu kalla förorten ”ett område med socioekonomiska utmaningar”, men det förändrar ju ingenting i sak, vare sig för dem som bor där eller för de offentliganställda som ska verka för att bryta segregationen. I handlingsplanen sägs samma sak som sagts i femtio år: ”Tidiga och förebyggande insatser är avgörande för att vända utvecklingen.” Medel ska också ges till forskning eftersom det enligt regeringen ”saknas tillräcklig kunskap om såväl segregationens orsaker som dess utbredning”.

Här måste man sätta sig ner och andas lugnt. Vet man inte redan det mesta om detta? Det som saknas är nog snarare realism, mod, ansvar, kreativitet, beslut och verkligt intresse för hur det står till.

Förorten gjordes från allra första början till ett område som andra skulle hantera och ta hand om; tillresta tjänstemän, dittransporterade reparatörer och vaktmästare, personal med goda ambitioner och sämre förutsättningar. Men varför utbilda folk i socialt arbete om det inte ska arbetas för förändring?

Kombinationen av paternalism och parallellsamhälle har fått en starkt konserverande effekt. Hjälpare och hjälpta sitter så fast i sina roller och sina beroenden av varandra att varje avvikelse från status quo kan uppfattas som ett hot. Det är knappast kunskap som saknas, men femtio års erfarenheter av växande problem har inte fört oss längre än till oenighet om vad man ska kalla ett bostadsområde med förhållanden som få vill försvara.

TEXT: LARS ÅBERG