avatar
Krönikörer

Wyndhamn: Rädslan att vara en auktoritet har gjort föräldrarollen utslätad

22 dec 2020 08:13
Uppdaterad:
22 jan 2021 12:16

Osund maktutövning och krav på underdånighet har tvingats till reträtt till förmån för större frihet hos individen. Men denna förskjutning har gått för långt, menar författaren Anna-Karin Wyndhamn i en krönika. “Frågan är om inte barnet ändå åkte ut med badvattnet när det slutar i en föräldraroll som är så utslätad att man inte förmår att stå fast vid ett nej eller hålla på en åldersgräns”, skriver hon. 

KRÖNIKA ”Det är inte så lätt att vara vuxen och förälder i dag till tonårsbarn”, förklarar mamman Helene i Godmorgon världen. Ämnet är Corona och gymnasieelever som partajat som om pandemin vore en ond dröm.

Det ett tecken i tiden, och det helt oberoende av hur Covid -19 solkat det gångna året, att höra vuxna resonera sig fria från att ta ansvar och att sätta gränser.  Journalisten hade svårt att få någon av de föräldrar som släppt iväg sina halvstora ungar på fest, att ställa upp på intervju. Ingen ville framstå som en dålig förälder utåt. Ingen vill heller, antar jag, beskyllas för att vara partybroms, av en tonåring som vill känna livet i sig, för att tala med farbror Nilsson i Madicken, när han rullat hatt på krogen Trill-in.”

Det sägs ofta att det är svårare att vara förälder i dag jämfört med förr. Det sägs vara knivigare att säga nej, att sätta stopp, säga att det räcker där eller så får du inte göra. Oavsett om det gäller barnets skärmtid, tillgång till sociala medier eller konsekvenser av allmänt röj, tycks det ta emot att axla den roll som tvivelsutan är förälderns. 

I en viss mening är det en korrekt beskrivning av en förändring som de facto ägt rum. Positioner, yrken och roller som en gång tillskrevs auktoritet per automatik, tar i dag annorlunda gestalt. Ställ 1940-talets präst och lärare i kontrast till dagens, och du kliver mellan diametralt olika världar. Det är i mycket en förskjutning som har tvingat osund maktutövning och krav på underdånighet på reträtt. Men frågan är om inte barnet ändå åkte ut med badvattnet när det slutar i en föräldraroll som är så utslätad att man inte förmår att stå fast vid ett nej eller hålla på en åldersgräns. 

Samma statustapp har drabbat den svenska läraren. Reducerad till handledare eller coach, bannades länge den lärare som sade sig förmedla kunskap till eleverna. Idealet på 1990-talet och framåt blev en sidsteppad pedagog som på avstånd övervakade ”mötet” mellan ämne och elev. Läraren blev en överflödig figur. Detta är tankegångar som dessvärre ännu dröjer sig kvar i lärarutbildningen. Jag vet. 

Jag lät min avhandling till namnet låna glans av Thomas Thorilds berömda sats ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större.” I studien kritiserade jag lärarna för att de i så liten utsträckning tränade gymnasieeleverna i självständigt kritiskt tänkande. Alltför mycket av lektionstiden ägnades åt att kabla ut lärarens vetande om den litteratur som kursplanen föreskrev. Upplägget och ordningen var för traditionellt, för fostrande och för konserverande.  De unga fick inte tänka tillräckligt fritt. I stycken var detta en omogen slutsats av mig. 

 Stundom måste man acceptera förekomsten av auktoriteter. Och det oavsett hur surt det känns i ögonblicket. 

Kritiskt, självständigt tänkande och förmåga att fatta överlagda beslut är nämligen inget som bara finns frikopplat från kunnande och erfarenhet. Allt måste tränas fram i relation till specifika kunskapsdomäner och erfarenhetsområden. Vet jag litet och saknar vana, behöver jag vägledning av den som vet och har varit med. Så också i livet i övrigt. Det är inget konstigt att någon i ungdomligt oförstånd inte begriper varför fest i Coronatid är fel. Just därför måste den med vett att räkna ut det i förväg, stoppa och, vid behov, göra övertrampet kostsamt.  Stundom måste man acceptera förekomsten av auktoriteter. Och det oavsett hur surt det känns i ögonblicket. 

Det Thorild ville säga oss är att det fordrar ett stort arbete att kunna säga någonting meningsfullt om verkligheten över huvud taget. Det är någonting annat än att spåna loss på egen hand. Det mesta i tanke och liv kräver att man först går i lära. Det kan ske genom övning, men kräver ledning och styrning av föräldrar och lärare som trots begränsningarna i sin utrustning – för ingen är mera än människa – ändå vet mera och kan bättre än den som just precis har börjat glänta på dörren till alla de möjligheter som livet rymmer. Vi behöver alla genomgå sådan skolning för att småningom ha förmåga att tänka fritt och tänka rätt.

 

TEXT: Anna-Karin Wyndham

Fil. dr. i pedagogiskt arbete och krönikör i Bulletin

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.