Ledare
avatar

Censur på internet kommer alltid att vara ett problem

28 DEC 2020 12:11 ‧ PER GUDMUNDSON
UPPDATERAD: 29 DEC 2020 20:31

Riksdagsledamöter spärras, demokratiskt valda ledare ifrågasätts och mediesatsningar censureras. Varför ska Donald Trumps twitter faktagranskas, men inte Recep Tayyip Erdogans? Varför släcks nationalistiska Swebb-tv, medan stalinistiska TV kommunist får vara kvar på Youtube?

Min egen kanal på Youtube släcktes ner för fem år sedan. Ett mejl från ”Help Center” förklarade att jag brutit mot deras "community guidelines". Mitt konto hade därför suspenderats. Jag var också förbjuden att starta nya konton, fick jag veta.

I sak hade förstås Youtube rätt. Jag hade verkligen brutit mot regelverket. Min Youtube-kanal var helt ägnad åt att dokumentera Sverigerelaterad jihadpropaganda. Här fanns uppmaningar till mord, filmade självmordsbombningar, minnesord över döda terrorister och värvningsfilmer för al Qaida. Vad som troligen fått Youtube att agera var en rekryteringsvideo från en grupp göteborgare som manade fler svenskar att ansluta sig till det som blev Islamiska staten i Syrien och Irak.

Det opersonliga mejlet från Youtube som ger besked att ens konto släckts.

Min kanal var i och för sig journalistiskt motiverad. Samtidigt var det ganska lätt att förstå Youtubes bevekelsegrunder. Man ville inte att plattformen skulle användas för att främja våldsbejakande extremism. Eftersom man hade ungefär en miljard användare var det inte möjligt att ta individuella hänsyn. Med hjälp av algoritmer kunde man söka efter specifika filmer och släcka de konton där de förekom.

Någon kan naturligtvis tycka att internetjätten begick en kränkning här. Tech-giganternas tjänster har blivit det offentliga samtalets infrastruktur, och anonyma kundtjänstavdelningar på globala företag ska inte kunna avgöra vilka röster som får höras. Men det vore en förenkling. Frågan är svår.

Ungefär i samma veva blev jag inbjuden till en informell konferens på Facebooks kontor i Stockholm. Jo, företaget finns i Stockholm. Precis som alla bolagsjättar med miljarder användare försöker man undvika personlig kundkontakt. Facebooks kontor var således mycket anonymt. Ingen skylt på kontorshuset. Ingen skylt i entrén. Ingen skylt i hissen. Ingen skylt på dörren – bara en knapp och en övervakningskamera.

Facebook hade samma problem som de andra sociala medierna. Terrorister använde kanalerna för rekrytering och propaganda. I samtal med terrorismforskare och andra sakkunniga försökte man nu hitta en väg framåt. Jag argumenterade för att inte släcka ner jihadisternas konton. Det finns en fördel i om allmänheten och säkerhetstjänsterna kan följa galningarna i öppenhet. Jihadisterna kommer inte att sluta kommunicera, de kommer bara att använda andra och mer svårövervakade vägar.

I min research hade jag för övrigt använt pseudonyma konton på Facebook för att infiltrera slutna grupper. Dessa konton hade släckts. Insynen i svenska terroristnätverk blev bevisligen sämre av nedstängda konton.

I andra vågskålen finns lika legitima samhällsintressen. Lastbilsterroristen på Drottninggatan, Rakhmat Akilov, kommunicerade något år senare med IS via Whatsapp. Där fick han religiös och praktisk vägledning. Hade det kunnat undvikas?

I dag är det inte terrorismen som står högst på dagordningen. I stället oroar man sig för att rykten i sociala medier ska försvåra kampen mot Covid 19, eller att främmande makt ska påverka de demokratiska processerna genom att sprida falska budskap.

När internetjättarna försöker navigera fattar de beslut med en hel del tvivelaktiga konsekvenser. Under året har vi fått se riksdagsledamöter spärras, demokratiskt valda ledare ifrågasättas och mediesatsningar censureras. Orimliga åtgärder, som med rätta ifrågasätts och diskuteras. Varför ska Donald Trumps twitter faktagranskas, men inte Recep Tayyip Erdogans? Varför släcks nationalistiska Swebb-tv, medan stalinistiska TV kommunist får vara kvar på Youtube? Internets fru Justitia tycks vara blind bara på ena ögat.

Men samtidigt är det svårt att se en utveckling framför sig där internetbolagen helt avstår från att försöka reglera hur deras plattformar används. Regler kommer alltid att finnas för hur vi beter oss i det offentliga.

När jag gick journalisthögskolan var det ansett som meriterande att ligga i gränslandet för det tryckbara. Det visade att man gjorde sitt yttersta för att få fram sanningen. Helst skulle man bli anmäld till granskningsnämnden eller pressombudsmannen, men inte fälld. Samma pragmatiska syn på tryckfrihetens gränser går kanske att överföra till internet.

Då är det inte självklart ett nederlag att bli stoppad av en nätjätte. Kanske är det snarare en fjäder i hatten.