Ledare
avatar

Förtroendebrott i Coronans tid

2 JAN 2021 06:00 ‧ ALICE TEODORESCU MÅWE
UPPDATERAD: 2 JAN 2021 07:04
Alice Teodorescu Måwe. Foto: Karl Gabor.
Alice Teodorescu Måwe. Foto: Karl Gabor.

2020 – annus horribilis – blev ett dystert uppvaknande. Plötsligt stod det tveklöst klart att det Sverige som många trodde fanns – politiskt, medialt och kulturellt – sedan länge upphört att existera. Om det ens funnits är en annan sak. 

Blir det som är fel mer rätt bara för att man själv eller någon man sympatiserar med gör det? Eller det som är rätt plötsligt fel för att någon som man inte sympatiserar med gör det? Det verkar nästan så. Avsaknaden av fördömanden från vänsterhåll efter de senaste dagarnas graverande uppgifter om statsminister Stefan Löfven (S) och hans ministrars förehavanden i julhandeln, liksom generaldirektör Dan Eliassons resa till Kanarieöarna, är beklämmande. Och talande. 

Det primära tycks inte vara intellektuell hederlighet, oavsett politisk tillhörighet, utan lojalitet mot polarna och systemet som sådant. För inte handlade väl Annika Strandhälls (S) skarpa kritik mot Ebba Busch (KD) i höstas, då den senare figurerat i ett festligt sammanhang under rådande pandemi (Expressen 7/10-2020), om ett försök att plocka billiga politiska poänger på en meningsmotståndares bekostnad?

2020 – annus horribilis – blev ett dystert uppvaknande. Plötsligt stod det tveklöst klart att det Sverige som många trodde fanns – politiskt, medialt och kulturellt – sedan länge upphört att existera. Om det ens funnits är en annan sak. 

Den nedslående listan kan göras lång: Hanteringen av de äldre som nekades den vård som de borde haft rätt till, bristen på kritiska frågor från media med anledning av den avvikande svenska coronastrategin, hånandet av inhemska och andra länders experter som tidigt talade om asymptomatisk smitta, aerosoler, behovet av munskydd och masstestning/spårning/isolering, regeringens taffliga försök att ställa sig i Folkhälsomyndighetens skugga som ett sätt att slippa ta ansvar för en strategi som ingen tycks ha undersökt förutsättningarna för. Och så nu senast en statsminister och dennes ministrar som agerar i strid med de egna rekommendationerna medan vanligt folk förväntas leva i ett alltmer permanent undantagstillstånd, samtidigt som de höga dödstalen fortsätter att avvika från grannländernas. 

In Sweden we have a system, brukar det heta, när den självgode svensken läxar upp andra länders system på olika områden. Men kanske inte så länge till. När man betraktar Sverige utifrån är det knappast jämlikhetens och frihetens slutstation man skådar. I stället framskymtar ett land med en grandios självbild som tror sig vara lite förmer än andra. Myten om Jantelandet Lagom är inget annat än en myt; Sverige är snarare extremernas och de snabba åsiktsskiftningarnas bastion.

När man betraktar Sverige utifrån är det knappast jämlikhetens och frihetens slutstation man skådar.

Fram växer i stället en bild av ett land som, dessvärre, påminner om de länder som det vanligtvis brukar raljeras över. Länder där villkoren och reglerna ser olika ut för den vanlige medborgaren och den styrande politiska klassen. Länder där ledaren och hans entourage säger en sak men gör en annan. I den sortens dysfunktionella länder, som inte sällan härjats av krig, konflikter och korruption, är förtroendet och tilliten på goda grunder låg. Det kommer bland annat till uttryck i en bristande förväntan på statens intentioner och förmåga att agera på ett adekvat vis. I ett sådant samhälle är det med andra ord rationellt att inte hysa alltför stor tilltro till makten.

Den svenska coronastrategin sades bygga på förtroende; förtroendet mellan folkvalda och väljare, mellan väljare och institutioner, medmänniskor emellan. Förtroendet som samhällskitt kan inte överskattas – så länge det inte övergår i blind auktoritetstro eller ”naivitet” och blir direkt fördummande.

Inom organisationsforskningen definieras begreppet ofta som ”ett psykologiskt tillstånd som omfattar en beredvillighet att acceptera sårbarhet, baserat på positiva förväntningar på den andres intentioner och agerande.” Förtroende handlar således om val av förhållningssätt; i relation till motparten, liksom till den situation som potentiellt sett skulle kunna innebära en risk.

Sverige har i decennier utmärkt sig för allmänhetens höga förtroende för samhällsinstitutionerna. Av den årliga Förtroendebarometern från i fjol framgår bland annat att förtroendet är stort för polisen, domstolarna, universiteten och sjukvården. Det är detta essentiella förtroende som man nu så lättvindigt leker med.

Politik handlar mer än något annat om förtroende, om att mena det man säger och att agera i linje med det som man har sagt. Under år 2021, och hela vägen fram till valet nästa år, kommer sittande regering bli varse att det förtroende som shoppats bort i 2020-års julhandel inte kommer att kunna kommenderas fram på nytt. Det bör oppositionen, med Moderaterna i spetsen, ta vara på genom att i handling visa på alternativen.