Ledare
avatar

Teodorescu Måwe: Gör din plikt, kräv din rätt – eller?

26 DEC 2020 05:00 ‧ ALICE TEODORESCU MÅWE
UPPDATERAD: 28 DEC 2020 06:14
Alice Teodorescu Måwe. Foto: Karl Gabor.
Alice Teodorescu Måwe. Foto: Karl Gabor.

Det svenska samhällskontraktet behöver omdefinieras utifrån den faktiska verkligheten som blivit alltmer uppenbar. Efter decennier av slöseri med skattepengar, där statens och kommunernas åtaganden kontinuerligt expanderat, framstår diskussionen om vad som de facto utgör välfärdens kärna som mer angelägen än någonsin tidigare. 

Arbeta, gör rätt för dig, betala din skatt – i gengäld lovar staten att garantera din trygghet, frihet och tillgång till kvalitativ vård, skola och omsorg. Det är andemeningen i det svenska samhällskontraktet. Ett tänkt samförstånd om ömsesidiga förväntningar och intressen, om utbyte mellan medborgare och stat. En överenskommelse som sagts motivera ett av världens högsta skatteuttag. 

Men av det statliga löftet återstår inte mycket. På område efter område – från försvaret och rättsväsendet, till välfärden och infrastrukturen – krackelerar fasaden. Kvar, i spillrorna av det oinfriade löftet, står de människor som genuint trott att den som gjort sin plikt också kan kräva sin rätt. 

 Kvar, i spillrorna av det oinfriade löftet, står de människor som genuint trott att den som gjort sin plikt också kan kräva sin rätt. 

Den svenska hanteringen av coronapandemin blixtbelyser det svikna löftet. Trots en högst otydlig strategi, i vart fall utåt, sades målsättningen vara att skydda vården från kollaps samt att äldre och riskgrupper skulle värnas. 

Hur väl har de två målen uppnåtts? I dagarna blev det känt att Region Stockholm avser att ställa in all planerad vård som inte är akut fram till den 31 januari 2021 (SVT 15/12) samtidigt som Karolinska universitetssjukhuset ställer in samtliga planerade barnoperationer som kan anstå för att kunna omplacera personalen till covidavdelningar för vuxna (Ekot 14/12). Vården har visserligen inte kollapsat, i vart fall inte i ordets lexikaliska bemärkelse, men det beror således mer på långtgående prioriteringar än på något annat. 

"Äldreomsorgen stod oförberedd och illa rustad att hantera en pandemi", löd coronakommissionens slutsats rörande smittspridningen inom äldrevården som presenterades nyligen. Enligt kommissionen kan antalet sjuka och döda inom äldreomsorgen främst förklaras med den allmänna samhällsspridningen (som regeringen inte vidtagit åtgärder för att maximalt minska till skillnad från våra nordiska grannländer), liksom med de sedan länge välkända strukturella bristerna (coronakommissionen.com 15/12). Varför den svenska regeringen alls valde att sjösätta en strategi utan att ta hänsyn till de faktiska förhållandena, och därmed ignorera om det alls förelåg förutsättningar för framgång, förblir en gåta. 

Varför den svenska regeringen alls valde att sjösätta en strategi utan att ta hänsyn till de faktiska förhållandena, och därmed ignorera om det alls förelåg förutsättningar för framgång, förblir en gåta. 

Kommissionens bedömning ligger väl i linje med den granskning som Inspektionen för vård och omsorg (IVO) presenterat. Av den framgår att ”Ingen av regionerna har tagit det fulla ansvaret för att säkerställa en individuellt behovsanpassad vård och behandling”. Enligt granskningen fick en femtedel av de äldre på särskilt boende inte tillgång till någon individuell läkarbedömning vid misstänkt eller konstaterad covid-19. Personerna och deras närstående hade inte heller givits information eller gjorts delaktiga vad gäller vård och behandling vid konstaterad eller misstänkt smitta. Vidare hade ställningstaganden om och genomförande av vård i livets slutskede inte skett i enlighet med gällande regelverk under pandemin. 

Men inte enbart äldre på boenden har behandlats felaktigt. Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan kunde avslöja att en läkare i Bjärred i våras skrev ett hemligt beslut om att äldre människor – hela 180 stycken enligt läkaren själv – som bodde hemma skulle nekas ambulans och ej heller få vård på sjukhus, även om de inte hade covid-19. Många av de ”utvalda” fick inte ens kännedom om ställningstagandet, trots att beslut om behandlingsbegränsningar ska tas i samråd med patienten och dess närstående. Det går alltså inte heller att utifrån detta perspektiv tala om någon framgång för den svenska modellen. 

Många av de ”utvalda” fick inte ens kännedom om ställningstagandet.

Detta kan, sammantaget, inte förstås som något annat än ett monumentalt svek från statens sida. Ett löftesbrott mot de äldre och sjuka som hyst tilltro till det svenska samhällskontraktet. Människor som slitit ett helt yrkesliv, som betalat sin skatt och gjort rätt för sig, och som sedan nekats tillgång till den välfärd som de borde haft rätt till. 

När den ena avtalsparten inte håller sin del av överenskommelsen är det tid för omförhandling. Det svenska samhällskontraktet behöver omdefinieras utifrån den faktiska verkligheten som blivit alltmer uppenbar. Efter decennier av slöseri med skattepengar, där statens och kommunernas åtaganden kontinuerligt expanderat, framstår diskussionen om vad som de facto utgör välfärdens kärna som mer angelägen än någonsin tidigare. Ty en stat som aspirerar på att göra allt kommer snart inte att klara av att göra något. 

Den överhängande frågan blir således vilket slags Sverige vi vill ha efter coronakrisen, liksom hur människors tilltro till det svenska samhällskontraktet påverkats av de brister som, också på detta område, uppenbarat sig?