Ledare
avatar

Socialdemokraterna ser en helt annan hotbild

11 JAN 2021 13:30 ‧ PER GUDMUNDSON
UPPDATERAD: 11 JAN 2021 15:30
Utrikesminister Ann Linde (S). Foto: Jessica Gow, TT.
Utrikesminister Ann Linde (S). Foto: Jessica Gow, TT.

Det svenska försvaret borde göras redo för att anslutas till Nato, om vi skulle bli tvungna. Det tycker en majoritet i riksdagen sedan i december. Men utrikesminister Ann Linde lyssnar inte på de oroade röster som ser en allt sämre säkerhet i omvärlden. Hon angriper i stället oppositionen för att undergräva stabiliteten.

”Sveriges säkerhetspolitiska linje ska vara långsiktig, förutsägbar och präglas av kontinuitet”, inskärpte utrikesminister Ann Linde (S) i sitt inledningsanförande vid Folk och försvars årliga säkerhetspolitiska rikskonferens. Hennes udd var riktad mot oppositionen. ”Att tvärtom, som skedde för en månad sedan i riksdagen, utan samråd och beredning, söka ändra denna linje riskerar att skapa spekulationer om ytterligare förändringar. Det ligger inte i Sveriges intresse.”

Struntprat, naturligtvis. Som vanligt är socialdemokratin mer intresserad av att bekämpa inre än yttre fiender. Utrikesminister Linde verkar i en lång tradition av att utmåla den politiska högern som ett hot mot det svenska demokratiska styresskicket. En bortre parentes i a-kassan blir med denna argumentation försök att införa feodalism och statarlängor. Att banta public service beskrivs som att vilja avskaffa oberoende medier. Och skulle någon få för sig att förespråka en högerregering med stöd av Sverigedemokraterna – ja, då får vi höra att statskuppen är förestående; Ivar Arpi har siktats beredd att storma riksdagen i mjukisbyxor.

Syftet med svartmålningen är att skrämma de liberaler som är mjuka i köttet att splittra borgerligheten och stötta ett evigt socialdemokratiskt maktinnehav. Att döma av de senaste hundra åren har det varit en framgångsrik S-taktik.

Svensk Natoopinion har förändrats under det senaste decenniet. Detta beror inte på borgerlig indoktrinering, utan på ett försämrat säkerhetsläge. Exemplen är påtagliga. Rysslands inmarsch i Georgien 2008. Angreppet på Ukraina och annekteringen av Krim 2014. Återkommande ryska framstötar mot våra baltiska grannländer.

Visserligen tror ingen att Ryssland skulle ha intresse av att invadera Sverige. Men risken är avsevärd att vi sugs in i en eventuell konflikt i närområdet. Det finns också en insikt om att ett närapå obevakat svenskt territorium bidrar till att skapa osäkerhet i Östersjöområdet. Därför har medvetenheten ökat om behovet av ett kraftfullt försvar.

Sverige har ingen chans att på egen hand freda sig. Att exempelvis återgå till den militära förmåga som Sverige hade under det Kalla kriget skulle ta decennier. Det skulle också kosta ungefär 4 procent av BNP årligen, det vill säga tre gånger så mycket pengar som vi lägger i dag. För detta går inte att hitta något politiskt stöd. 

Återstår då militärt samarbete. Det enda trovärdiga alternativet är Nato, som Sverige redan står mycket nära. Ett medlemskap i Nato är förvisso inte heller gratis. Men det ligger inom det möjligas ramar. Medlemsländer förväntas lägga mellan 1,5 och 2 procent av BNP på försvar. Sakta men säkert rör vi oss i den riktningen. 2015 satsade Sverige mindre än 1 procent, nu går vi mot 1,3. 

Det är denna förändrade verklighet som styr svensk Natoopinion. Den svängde till förmån för Nato direkt efter Krimkrisen. Och de politiska partierna har ett efter ett valt sida. 2015 kom både Centerpartiet och Kristdemokraterna ut ur garderoben som Natoförespråkare. 

Senast ut är Sverigedemokraterna. I december i år öppnade SD för en svensk så kallad Natooption. Med det menas inte att Sverige ska söka medlemskap, utan att försvar och förvaltning ska vara förberedda för att snabbt kunna göra så, om nöden kräver.

Det är klok politik. Man kan förstås ändå fråga sig om den nyfödda riksdagsmajoriteten agerade för snabbt i december, när man tillkännagav att en Natooption bör implementeras. Visserligen gör läget i omvärlden att det är bråttom. Men Sverigedemokraterna har ju precis bestämt sig för optionen. Och SD säger sig fortfarande vara motståndare till Natomedlemskap. Det kan då misstänkas att SD primärt söker kontaktytor med M och KD, och lägger om kursen för att framstå som mer regeringsfähiga. Kanske hade det varit bäst att låta bläcket torka i SD:s nya program, skulle man kunna argumentera. Svensk försvarsdoktrin ska inte hänga på eventuell inrikespolitisk opportunism. 

Men inte heller om oppositionen väntade något år skulle utrikesminister Linde låta annorlunda. Hon kommer aldrig att acceptera att någon utmanar det som Socialdemokraterna bestämt. Det största hotet i regeringens världsbild är inte det försämrade säkerhetsläget, utan att det börjar formas ett seriöst politiskt alternativ.