Den som tror att den iranska regimen frivilligt skulle ingå ett avtal som innebär att den överger sina kärnvapenambitioner eller bryter med sina allierade och ombud i Mellanöstern – i Irak, Jemen och Libanon – underskattar kraftigt den politiska logiken bakom systemet i Teheran. Detta blir särskilt tydligt mot bakgrund av utvecklingen i Syrien och den förändrade situationen kring Hamas i Gaza.

Ideologi som drivkraft

Den iranska staten präglas i grunden av en ideologisk världsbild där USA och Israel utmålas som permanenta motståndare. Denna konfliktlinje har blivit en central del av regimens politiska överlevnadsstrategi, där konfrontation ofta ersätter kompromiss. Därför är det heller inte förvånande att de senaste händelserna utvecklats i snabb takt medan denna text skrivs.

Iran har avfyrat flera robotar mot Israel, vilket har utlöst flyglarm i stora delar av norra landet. Enligt israeliska uppgifter har robotarna skjutits ned, och militären uppger att läget analyseras på högsta nivå. Samtidigt har israeliska myndigheter beslutat att stänga skolor i hela landet som en försiktighetsåtgärd inför risken för ytterligare eskalation.

Irakisk milis hotar amerikanska mål

Samtidigt ökar spänningarna i regionen. Den iranstödda irakiska milisen Kataib Hizbollah har hotat att slå mot amerikanska mål i Irak och regionen om USA ingriper direkt i konflikten.

Från iransk sida har parlamentets talman Mohammad Bagher Ghalibaf skärpt retoriken ytterligare. Han har bland annat sagt att amerikanskt stöd till Israel och sanktionerna mot Iran gör amerikanska militära installationer i regionen till legitima mål.

Sammantaget är utvecklingen inte längre begränsad till ett bilateralt utbyte mellan Iran och Israel. Snarare pekar den på en risk för en bredare regional upptrappning där fler aktörer kan dras in, samtidigt som frågan om en eventuell amerikansk inblandning blir allt mer central.

Frågan är då: varför agerar Iran just nu?

Enligt min analys handlar det om en form av ömsesidig avskräckning och ett försök att pressa Israel att minska sina angrepp mot Hizbollah i Libanon – Irans viktigaste militära partner i regionen. Logiken är att den ena sidan accepterar attacker från sina allierade, medan den andra sidan förväntas avstå från vedergällning.

Libanon och Israel närmar sig varandra

Situationen blir än mer känslig eftersom den sammanfaller med en pågående och ömtålig politisk process som inleddes den 14 april 2026, då direkta samtal hölls mellan Beirut och Tel Aviv. Libanon representerades då av sin ambassadör i Washington, Nada Hamadeh Mouawad, medan Israels ambassadör Yehiel Leiter deltog, med USA:s ambassadör i Libanon Michel Issa som medlare.

I en intervju med CNN den 5 juni ifrågasatte Libanons president Joseph Aoun om Israel verkligen vill leva i ett permanent krigstillstånd och betonade att den långvariga fientligheten mellan länderna måste brytas. Han gick dessutom längre än många väntat sig när han öppnade för möjligheten till ett framtida möte med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Samma dag framträdde den israeliske journalisten och Axios-korrespondenten Barak Ravid i den libanesiska tv-kanalen LBC, där han talade om ovanligt omfattande kontakter och indirekta samtal mellan Libanon och Israel. Att en israelisk journalist förekommer i libanesisk tv vid denna tidpunkt ses i sig som ytterligare ett tecken på en långsam uppluckring av den tidigare absoluta medie- och kontaktbojkott som präglat relationen mellan parterna.

Denna utveckling har sannolikt bidragit till att Teheran uppfattar att dess viktigaste regionala inflytandekort i Libanon – via Hizbollah – gradvis försvagas. Det skapar i sin tur incitament att agera för att återta initiativet och påverka dynamiken.

Diplomati i bakgrunden

Samtidigt pågår diplomatiska ansträngningar i bakgrunden från flera regionala aktörer, däribland Pakistan, Saudiarabien, Turkiet, Egypten, Qatar och Oman, som alla på olika sätt försöker bidra till en deeskalering och en uppgörelse som även tar hänsyn till iranska intressen.

Ur ett regionalt perspektiv finns också en underliggande oro för att en möjlig regimförändring i Iran skulle kunna leda till en helt ny geopolitisk situation, där relationerna mellan Iran och Israel normaliseras och maktbalansen i Mellanöstern förändras i grunden.

Slutsats

Den centrala risken ligger inte i enskilda robotattacker eller militära incidenter, utan i ett ideologiskt system som bygger sin stabilitet på konflikter och extern konfrontation.

Så länge denna grundlogik består, riskerar varje internationellt försök till stabilisering att endast skjuta upp nästa upptrappning snarare än att förhindra den.