Vårt tidigare så kallade statsbärande parti (S) försöker nu i opposition sälja in illusionen att man omprövar sin hittills förda och för landet skadliga politik, som ledde till de mycket allvarliga problem man inte såg komma. Givetvis ser (S) nuvarande ledargarnityr inte att partiet har något ansvar alls för den farliga utvecklingen, den skylls som man alltid gör på andra. Lite på MP. men mest på nuvarande statsministern Ulf Kristersson (M), som partisekreterare Tobias Baudin (S) ren av anser skall be om ursäkt för den oansvariga invandringspolitiken.

Läs även: Skogkär: Regeringen är inmålad i vindkraftshörnet

På tal om bristande ansvar, just denne Tobias Baudin och den från (V) avhoppade riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh, ingick den 24 november 2021 ett avtal, som möjliggjorde Magdalena Anderssons tillträde som ny statsminister. Baudin skrev då under på att: ”Självstyret i Rovaja är viktigt i Mellanöstern och vi vill fortsätta att stödja detta. Återuppbyggnaden efter kriget är angelägen och Sverige skall stödja detta. Det politiska partiet PYD har en bärande roll i Självstyret och utgör en legitim samtalspartner.”

Baudin och Kakabaveh skrev också ”Att frihetskämpar som slagits eller sympatiserar med YPG/YPJ eller PYD klassas av vissa staters aktörer som terrorister är oacceptabelt.” Avtalet, där partisekreteraren Baudin utan mandat helt självsvåldigt utlovade Sveriges stöd, presenterades tillsammans med justitieminister Morgan Johansson (S), som själv med Kakabavehs röst senare lyckades undvika en misstroendeförklaring i riksdagen för sin bristande förvaltning.

Detta gick inte obemärkt förbi i Turkiet, som betraktar partiet PYD som en del av terrorstämplade PKK. Hur (S) avtal med Kakabaveh kan ha inverkat på Turkiets vilja att släppa in Sverige i Nato lämnar jag till läsaren att fundera på.

Det primärt efter regerings- och utnämningsmakten ständigt strävande (S), verkar helt enkelt inte under sin senaste åttaårsperiod vid makten ha haft tid, förmåga eller intresse av att ägna sig åt sakfrågorna. En av de viktigaste gäller vårt nedmonterade och därmed idag tyvärr tidvis otillräckliga energisystem. En återuppbyggnad och utökning av de i förtid nedlagda kärnkraftverkens effekt är det enda tänkbara alternativet, om Sverige skall kunna överleva som exportberoende välfärdsland.

Det för energifrågorna under den förra regeringen ansvariga statsrådet Khashayar Farmanbar (S) hävdade så sent som i maj 2022, att elbristen i Sverige inom ett par år till betydande del skulle lösas genom utbyggnad av vindkraft i havet. “Vi ska ha mer el, vi ska ha det så snabbt som möjligt på plats och vi ska också i framtiden ha konkurrenskraftiga elpriser”, lovade Farmanbar. Ett löfte helt utan verklighetsförankring, från ett statsråd (!) i en svensk (S)-ledd regering.

Den sorgliga verkligheten är dock att vi redan har tusentals vindkraftverk som helt i onödan har förstört naturen på många platser i Sverige. Ett tänkvärt exempel på hur denna rovdrift går till är det Christian Sandström, biträdande professor i företagsekonomi vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping, berättar om i sin gästkrönika i GP den 5 januari 2024, ”Högkölen Windfarm: En grön lyxfälla i en kinesisk brevlåda”. Den utgör del 3 i hans granskning kallad ”Gröna bubblor”. 15 miljarder har plöjts ner i den norrländska naturen, men tillgångarna kontrolleras av ansiktslösa kinesiska brevlådeföretag, som vägrar svara på frågor från media. Sandström skriver bland annat:

I likhet med många andra vindkraftsanläggningar har Högkölen startats med ett mycket litet eget aktiekapital på cirka 50 000 kronor (5079 euro). Det egna aktiekapitalet utgör den maximala summa som kan förloras av ägarna vid en konkurs. […] Är det rimligt att ägaren av tillgångar på 15 miljarder i Sveriges natur har samma nivå av engagemang och närvaro i samhället som en brevlåda?

Det skall bli intressant att följa Sandströms fortsatta granskning av de underkapitaliserade brevlådeföretagens resultat för år 2023. Brakförluster på tecknade så kallade PPA-avtal (Power Purchase Agreements på nysvenska) när det har blåst dåligt under det gångna året, liksom värderingsförluster för de lågavkastande vindkraftverken, kommer sannolikt att orsaka allvarliga överlevnadsproblem för flera små och sannolikt även för större lokala elbolag. Att denna utveckling även kommer att negativt påverka kreditgivande banker, vindkraftsägande kommuner och givetvis fonder, som med påbjudna gröna investeringar förvaltar våra pensionspengar, kan vi nog vänta oss.

Läs även: Törnvall: ”Gröna investeringar” hotar pensionerna

Ändå fortsätter våra förtroendevalda att prata om, hur viktig en fortsatt vindkraftsutbyggnad är för Sveriges starkt ökande elbehov. Trots att vi saknar nödvändig alternativ reglerbar elproduktionskapacitet som reserv för mera vindkraft, nu när vattenkraften är fullt utnyttjad. Därtill kommer ansvaret för de nedläggningar av kärnreaktorer politikerna tvingade fram, genom sina mot kärnkraften riktade avgiftshöjningar. Nedläggningar som allvarligt minskat baskraftens leveransförmåga och överföringskapaciteten i kraftnäten.

Vinden låter sig inte regleras. Vindkraften är därför värdelös, utan tillgång till 90 procent ständigt insatsberedd alternativ reservkraft. ”Att basera hela energisystemet på att det ska blåsa hela tiden är som att basera privatekonomin på trisslotter” skriver Emil Nilsén i en mycket träffsäker ledare i Nya Wermlands Tidningen den 5 januari 2024. Hur kan våra förtroendevalda ändå fortsätta hävda, att vi skall lösa det samhällshotande problemet, bristen på reglerbar kraft med ännu mera icke reglerbar vindkraft? Tror de verkligen att det finns röster att vinna, på detta uppenbara nonsens?

Utbyggnaden av havsbaserad vindkraft, vars förväntade produktion av el skall kunna sparas via omvandling till vätgas, som senare omvandlas tillbaka till el, är omöjlig att motivera ekonomiskt. Skyhöga anslutningskostnader och mycket stora energiförluster, cirka 65 procent via den ännu i stor skala oprövade, svindyra och mycket riskabla vätgaslagringen, verkar ändå inte bekymra våra politiker. Inte heller alla förhoppningsfulla mottagare av de utlovade enorma bidragen från Sverige och EU, till den gröna bubblans megainvesteringar i norra Sverige.

Det enda jag, som en sannolikt fåfäng nyårsönskan i januari 2024 kan hoppas på, är att valmanskåren vaknar upp från sina riskabla drömmar om det åter (S)-ledda Folkhemssverige och att verkligheten och naturens lagar snarast skall hinna ikapp alla gröna drömmar och utopiska förhoppningar. Helst innan notan för landets skattebetalare och för de norrländska kommunernas rekordsnabbt ökande upplåning, blir helt omöjlig för oss alla att betala.

God fortsättning ändå på 2024.

Läs även: Skogkär: Bidrag, guld och gröna bubblor