Lena Anderssons grötartikel har vantolkats i så många varv att man blir snurrig, men det självklara, att det var ett svar på den andra Anderssons första majtal, vill ingen alls ta i. Inte heller i att ett potentiellt konkret problem diskuteras som vore det medelklassvänsterns godhetskänslor som låg i vågskålen, snarare än det socialdemokratiska tolkningsföreträdet. Men varken röda eller blå imponerar i denna osmakliga sylt- och grötblandning, skriver Ann Charlott Altstadt.