Facebook noscript imageAssarmo: Kulturskymning med Alex och Sigge
Hoppa till innehållet
Bitte Assarmo

Assarmo: Kulturskymning med Alex och Sigge

Alex Schulman och Sigge Eklund har gjort podden till en återvinningsstation för uttjatade mediedinosaurier, menar Bitte Assarmo. Foto: Privat/Bookmark Förlag/Pressbild.
Alex Schulman och Sigge Eklund har gjort podden till en återvinningsstation för uttjatade mediedinosaurier, menar Bitte Assarmo. Foto: Privat/Bookmark Förlag/Pressbild.

Alex och Sigge har gjort sin podd till en återvinningsstation för uttjatade mediedinosaurier. Det är samma mobbningslogik som på bloggen 2007 – i ny kostym, skriver Bitte Assarmo.

I åratal har Alex Schulman och Sigge Eklund suttit i sin studio och dissekerat sitt eget navelludd inför hundratusentals lyssnare. För att förstå hur det kunde barka så snett behöver man bara titta i backspegeln – för det är knappast någon slump att just de här två överprivilegierade herrarna nu använder sitt poddimperium som en återvinningsstation för Sveriges mest uttjatade mediedinosaurier.

Innan Alex Schulman började bombardera svenska folket med sina familjeromaner och pinsamt ytliga kulturkrönikor var han hela Sveriges okrönte riksmobbare. I mitten av 00-talet byggde han sin karriär på att via sin blogg systematiskt förnedra, håna och hänga ut namngivna personer för öppen ridå – en verksamhet som till slut blev så giftig att han själv senare (antingen i ett anfall av plötslig självinsikt eller självmedvetet hyckleri) beskrev den som ett okontrollerbart monster.

Vid hans sida stod redan då parhästen Sigge Eklund, som villigt agerade intellektuell städgumma. I en uppmärksammad debattartikel i Aftonbladet försvarade han elakheterna med den klassiska bortförklaringen att Schulman minsann ”alltid sköt uppåt”.

Det är exakt den cyniska clickbait-logiken som nu har återuppstått i herrarnas podd, inte minst i specialavsnitten Mardrömsgästen. När det egna intellektuella bränslet börjat ta slut (om det alls funnits där till att börja med) dammar duon av sina gamla metoder och klär ut skamlöst klickfiske till ”modig konfrontation”.

Ta bara avsnittet där Runar Søgaard återigen bjuds in i värmen för att idissla en 30 år gammal historia. Där sitter han, som vore det ett helt normalt samtalsämne bland vuxna människor, och utlägger texten om hur han sköt ihjäl Carolas katt för att den kissade i blomkrukorna och på hans nyinköpta Lacostetröja. Det är grabbigt så det förslår – asgarven duggar tätt i grabbgänget – när en hopplös föredetting får ännu en chans att sola sig i glansen av sin egen totala brist på självinsikt.

Runar är inget undantag, utan snarare symtomet på ett format som helt tappat kompassen. Gästlistan låter som om den kommer direkt från en kvällstidningsredaktion i nyhetstorka: Gunilla Persson, vars hela offentliga persona bygger på att skrika högst och vägra lyssna. Paolo Roberto, som ältar sin fallna status i varenda tänkbar mediekanal utan att tillföra en enda ny tanke. Calle Schulman och Katrin Zytomierska – släktträffar och gamla expartners som vevas ännu ett varv i offentlighetens torktumlare, som om Sverige inte redan tvingats genomlida varenda liten detalj av deras interna familjedramer tusen och en gång.

Alex och Sigge marknadsför sin podd som en blandning av ”filosofiska samtal, vardagsberättelser, humor och aktuella ämnen”. I själva verket serverar de en substanslös och självupptagen tomgångskörning. Det är en intellektuell återvändsgränd som helt saknar verkshöjd – bara samma trötta bloggcirkus från 2007 som bytt kostym till ljudformat.

Sverige har aldrig haft ett större utbud av vassa, bildande och genuint roliga poddar. Att i det läget fortsätta göda ett maskineri som lever på gamla mobbningsreflexer, kattmördande föredettingar och reality-karikatyrer är ingenting annat än kulturskymning. Dags att trycka på stoppknappen – permanent.

Bitte Assarmo

Journalist och opinionsbildare.