Assarmo: Nu får godhetsknarkande politiker smaka på sin egen medicin

Det pågår just nu en plågsam uppvisning i politisk ironi runt om i Europas storstäder, och Sverige utgör inget undantag. Samtidigt som progressiva lokalpolitiker tävlar i att plocka billiga godhetspoäng genom att posera till stöd för den palestinska saken, förvandlas våra gemensamma gator till arenor för vandalism, upplopp och ren laglöshet. När den radikala aktivism som politiker underblåst eller daltat med till slut drabbar den egna staden, står de handfallna inför de krafter de själva har bjudit in.

Ett av de mest talande internationella exemplen på detta fenomen är Barcelona. Stadens politiska ledning har länge profilerat sig som en av Europas mest uttalat propalestinska ledningar, där man med pompa och ståt brutit vänortsavtal med Tel Aviv och lanserat symboliska stödprojekt för Gaza.

Nu har det politiska etablissemanget snabbt fått lära sig att radikal gatuaktivism inte låter sig tämjas av resolutioner i stadshuset. Staden har skakats av våldsamma demonstrationer där aktivister startat bränder, vandaliserat butiker och gått till attack mot polis. Den tolerans för civil olydnad som staden odlat slog tillbaka mot de styrande med full kraft – en ren och skär lektion i att smaka på sin egen medicin.

Men vi behöver inte titta på kontinenten för att se denna naivitet spelas upp inför öppen ridå; mönstret är precis likadant i Sverige. I Malmö har den politiska ledningen under åratal närt en miljö där antisemitism och radikalism har tillåtits slå rot under täckmanteln ”samhällsengagemang”. När staden under Eurovision och de efterföljande helgerna förvandlades till en belägrad zon med flaggbränningar, hot mot judiska invånare och kravallartade scener, stod de lokala Socialdemokraterna där med förvånade miner. Man har uppvaktat en väljarbas genom utrikespolitisk posering, bara för att upptäcka att man har skapat ett monster man inte längre kan kontrollera.

I huvudstaden ser vi samma flathet. Det rödgröna styret i Stockholm har visat en chockerande undfallenhet mot propalestinska bråkmakare och till och med tillåtit dem att diktera villkoren för kollektivtrafiken. Vänsterpartister och miljöpartister har glatt dykt upp på demonstrationer där hatiska slagord skanderas, fullständigt likgiltiga inför att de legitimerar krafter som spottar på det svenska rättssamhället. Sedan, när skattebetalarna får stå för notan, möts de av en öronbedövande tystnad från stadshuset.

Denna utveckling blottar den progressiva politikens absolut största svaghet: den monumentala naiviteten inför radikala krafter. Våra folkvalda har trott att de kunde rida på en våg av extremistisk aktivism för att vinna billiga poäng, utan att inse att staden till slut drunknar i den.

Att förstöra allmän egendom, trakassera meningsmotståndare och blockera städer är inte ”aktivism” – det är sabotage. Europas och Sveriges propalestinska lokalpolitiker har sått vind, och nu är det vanliga skattebetalare och företagare som tvingas skörda storm medan politikerna gömmer sig bakom sina låsta dörrar.