Assarmo: Terrorromantik och antisemitism stänger dörren till Rosenbad
När Magdalena Andersson klargjorde att hon vill bilda regering med Centerpartiet och Miljöpartiet – men lämna Vänsterpartiet utanför – brast en rödgrön illusion. Men Nooshi Dadgostar och partiledningen har bara sig själva att skylla.
För att förstå det monumentala feltänket i V:s nuvarande strategi måste man blicka bakåt. Relationerna mellan Socialdemokraterna och deras kommunistiska bröder och systrar i partiet som i dag kallar sig Vänsterpartiet har alltid präglats av en stenhård socialdemokratisk ”gränsdragning till vänster”.
Under hela 1900-talet accepterade kommunisterna lydigt rollen som ett passivt dörrmattsparti. De morrade i riksdagsbänkarna men tryckte i slutändan alltid gult eller grönt för att hålla kvar S vid makten, eftersom alternativet alltid var en borgerlig regering. S bjöd aldrig in dem i värmen, gav dem inga ministerposter och lät dem aldrig glömma sitt historiska bagage.
Det gör de fortfarande inte, kan man utläsa av Magdalena Anderssons pressträff under söndagen.
Om Nooshi Dadgostar och Ida Gabrielsson kunde sin partihistoria skulle de förstå varför. Men i dag verkar V:s ledning leva helt i det blå. Berusade av lokala framgångar och en opinionsmässig medvind verkar de ha drabbats av ett kollektivt storhetsvansinne.
Det var denna hybris som kulminerade på partikongressen i Örebro, där medlemmarna fattade det ödesdigra beslutet att göra kravet på ministerposter till ett absolut ultimatum. Genom att klubba detta som ett formellt kongressbeslut bakband man sina egna förhandlare. Logiken var enkel: nu är vi så stora och starka att S måste vika sig.
Självförtroendet stärktes ytterligare under valrörelsen, då V genomförde massiva (och hårt kritiserade) kampanjer på utländska språk i landets utanförskapsområden. Genom riktade budskap – som stundtals gränsade till ren skräckpropaganda om vad en högerregering skulle göra – lyckades partiet mobilisera nya väljargrupper och skicka en rad namngivna kandidater som ”kryssraketer” rakt in i maktens korridorer.
Det är här V:s ledning visar sin totala brist på realpolitiskt konsekvenstänk. Att vinna röster via flerspråkiga kampanjer på TikTok förändrar inte den parlamentariska matematiken i Sveriges riksdag. Det utplånar inte Centerpartiets ideologiska röda linje mot att sitta i en regering med ett socialistiskt parti. Och framför allt ändrar det inte Socialdemokraternas djupt förankrade misstro mot kommunister – den har tvärtom förstärkts de senaste åren, eftersom V blivit en arena för terrorromantik och öppen antisemitism.
S är utan tvekan ett parti med maktambitioner, men det är ändå – eller kanske just därför – högst orealistiskt att de någonsin kommer att låta sig dikteras av orubbliga ultimatum från ett mindre parti till vänster. Magdalena Anderssons senaste besked visar att S hellre riskerar ett totalt kaos eller ett extraval än låter Nooshi Dadgostar sätta villkoren för regeringsbildningen.
Vänsterpartiet trodde uppenbarligen att de var smarta när de spelade sitt höga spel och låste fast sig vid sina ministerkrav. I stället har de skapat en situation där de antingen måste fälla en rödgrön statsministerkandidat – och därmed bana väg för en högerregering – eller svika sitt eget högsta kongressbeslut.
Kryssraketer och framgångsrika kampanjer på utländska språk till trots: Vänsterpartiet sitter sannolikt kvar på avbytarbänken. De har bevisat för både S och väljarna att de fortfarande saknar de grundläggande demokratiska värderingar som krävs för att vara med och regera ett land.
