Assarmo: Varför får alla i Sverige älska sina rötter – utom svenskarna?

Det råder en intellektuell kortslutning i den svenska debatten så fort ordet nationalism kommer på tal. Vi förväntas tro att svenskhet är något man bär med sig bara man har lärt sig reglerna i den svenska lagboken och att den som värdesätter sitt svenska ursprung är att likställa med islamister och klankulturer. Men etnonationalismen är inte en extrem avart – den är det naturliga fundamentet och en förutsättning för att en kulturnationalism överhuvudtaget ska kunna existera.

Att försöka bygga en kulturell nationalism utan att omfamna det etniska och historiska ursprunget är som att äta kakan och ha den kvar: en logisk och biologisk omöjlighet. Den kultur vi i dag tar för given – våra traditioner, våra oskrivna sociala kontrakt, vår unika tillit och vårt sätt att se på världen – har inte uppstått i ett vakuum utan har mejslats fram under årtusenden av ett specifikt folk, på en specifik plats, genom gemensamma umbäranden, segrar och historiska erfarenheter. Det gäller i Sverige såväl som i andra länder.

När man påpekar det drabbas borgerliga och liberala debattörer, och även vissa högerdebattörer, av akut moralpanik. ”Etnonationalister” likställs med radikala islamister och anklagas för att se ner på andra folks ursprung.

Det är en intellektuell härdsmälta av episka proportioner. Att sätta likhetstecken mellan människor som värnar om sitt eget folks historiska kontinuitet, och en totalitär, teokratisk ideologi som vill krossa det västerländska samhället, är ett debattknep som stinker av desperation.

För att belägga sin tes påstår samma debattörer att de som värdesätter sitt svenska ursprung propagerar för en primitiv tro på ”blodet”, och att de därmed sätter sig över de personer som är kulturellt assimilerade. Det är en ren lögn, en fabrikation skapad i en ohederlig filterbubbla. Att värna sitt ursprung handlar inte om att rangordna människor eller att spotta på den som har ansträngt sig för att bli en del av Sverige. Det handlar om att erkänna verkligheten: utan den etniska kärnan finns det ingen svensk kultur och inga svenska värderingar kvar att anpassa sig till.

Det blir direkt absurt när man drar etablissemangets logik till sin spets. Om svensk kultur bara är ett löst hölje av värderingar, utan generationer av svenskar, vad är då Sverige? Det blir ingenting annat än en geografisk yta, en administrativ zon fylld av individer som råkar dela samma landsnummer i telefonen. Att hävda att ett land kan behålla sin unika själ och kultur om det folk som skapade den inte längre räknas är en chimär. Det är som att riva ner varenda byggsten i ett anrikt slott, smälla upp ett höghus i betong på samma fläck, och ändå insistera på att det är exakt samma historiska byggnad.

Denna beröringsångest inför det etniska ursprunget bottnar i en djup missuppfattning. Att hysa kärlek till sitt ursprung och sina förfäder handlar inte om hat mot andra utan om en fundamental, mänsklig självbevarelsedrift. Det är just denna djupa, rotade kärlek till det egna ursprunget som är själva möjliggöraren för att en sund kulturell nationalism ska kunna frodas. Det är ur medvetenheten om vilka vi är, och varifrån vi kommer, som stoltheten över kulturen föds.

Det är den stoltheten som gör kulturen levande, livskraftig och värd att försvara – och som i slutänden får andra människor att vilja vara en del av den.

Frågan man måste ställa är: varför är det så extremt förkastligt att just svenskar värdesätter sitt ursprung? Vill de ängsliga kulturnationalisterna se andra folk runt om i världen göra samma sak – ska vi förbjuda kurder, tibetaner eller urfolk att värna sina rötter?

Och vad gör denna logik med exempelvis svensksomalier eller svenskiranier? Dessa grupper är en del av Sverige i dag, men ingen kräver av dem att de ska radera sin historia, sin härkomst eller kärleken till sitt ickesvenska ursprung. Det ses snarare som berikande och självklart.

Varför gäller då helt andra regler för majoritetsbefolkningen? Att kräva att just svensken ska amputera bort sitt historiska medvetande för att inte kränka någon är ett uttryck för ett djupt självhat i kombination med ett ingrott folkförakt.

Ett framtida, stabilt Sverige kan inte byggas på abstrakta värdegrunder och tomma fraser. Det måste förankras i den naturliga, djupa samhörighet som det gemensamma ursprunget kan ge.