Åtrerstart av Europas största kärnkraftverk, ockuperat av Ryssland?

Zaporizjzjas kärnkraftverk — Europas största kärnkraftverk — har varit under rysk ockupation sedan mars 2022. Erövringen av anläggningen blev en av krigets farligaste episoder, eftersom det för första gången i världshistorien blev så att ett verksamt kärnkraftverk hamnade i en zon med aktiva stridshandlingar och under kontroll av en annan stats väpnade styrkor. Från och med detta ögonblick upphörde ZAES att vara uteslutande ett energiobjekt och förvandlades till ett instrument för militär-politisk press, utpressning och strategisk osäkerhet.

Under nästan fyra års ockupation har Ryssland systematiskt försökt integrera anläggningen i sitt eget teknologiska, rättsliga och administrativa system. Det handlar inte bara om propagandistiska uttalanden, utan även om praktiska steg: skapandet av en ”administration”, försök att licensiera energiblocken enligt ryska normer, ändring av ledningsstrukturen och påtryckningar mot personalen.

Det centrala problemet är dock att ZAES för länge sedan slutade fungera. Alla sex reaktorer befinner sig i tillståndet ”kall avstängning”. Ingen el produceras, och själva anläggningen existerar i ett överlevnadsläge, där huvuduppgiften inte är produktion utan att förhindra en olycka. Det är just därför som uttalanden om en möjlig start av ZAES från såväl Ryssland som västerländska analytiker ser ut mer som ett PR-drag och en politisk signal, men inte som en återgivning av objektets verkliga tekniska tillstånd.

Vad händer nu kring anläggningen och kan ryssarna starta den genom att ansluta den till Rysslands energisystem? Låt oss reda ut dessa frågor.

Kärnkraftverkets nuvarande tillstånd: degradering och fara

Idag bedöms Zaporizjzjas kärnkraftverks tillstånd av ukrainska och internationella specialister som extremt allvarligt. Det handlar inte om kosmetiska skador eller tillfälliga svårigheter, utan om systematisk degradering av nyckelelement för säkerhet och drift av det nukleära objektet. Anläggningen genomgår inte fullständigt regelbundet underhåll under lång tid, många arbeten är antingen uppskjutna eller utförs delvis och med brott mot alla tänkbara regler.

Ett av de fundamentala problemen är vattenförsörjningen. Före kriget använde ZAES Kachovkadammvatten för kylning av reaktorerna. Efter att ryssarna förstört Kachovka-vattenkraftverkets damm gick detta system förlorat. Anläggningen tvingas använda begränsade alternativa vattenkällor som endast lämpar sig för att upprätthålla ”kall avstängning” av reaktorerna, men inte för reaktorernas fullständiga drift. Utan en stabil, permanent och garanterad kylkälla är start av reaktorerna i princip omöjlig.

Inte mindre kritisk är situationen med elförsörjningen till själva anläggningen. Kärnkraftverket behöver extern elektricitet även när det inte själv producerar den: för pumpars funktion, kontrollsystem, säkerhet, kylning, etc. Under ockupationstiden har ZAES redan tiotals gånger förlorat extern strömförsörjning på grund av skador på kraftledningar. I sådana situationer övergick anläggningen till dieselgeneratorer, vilket endast är tillåtet som en kortvarig nödåtgärd, men inte som en hållbar funktionsmodell.

En separat och extremt känslig fråga är personalen. En betydande del av de kvalificerade ukrainska specialister som arbetat på objektet och kände till det bättre än någon annan har för länge sedan lämnat anläggningen. I deras ställe har kommit antingen mindre erfarna medarbetare eller specialister från Ryssland som inte har fullständig tillgång till den tekniska historiken, moderniseringslösningar och särdragen hos de specifika reaktorerna. Kärnenergi tillåter inte improvisation och lärande ”på vägen”: avsaknaden av kompetent, motiverad och i beslutsfattandet fri personal minskar drastiskt säkerhetsnivån.

Till allt detta tillkommer även fysiskt slitage på utrustningen. Reaktorer, turbiner, säkerhetssystem och stödnoder konstruerades för att fungera under strikt definierade förhållanden. Långvarig inaktivitet, brott mot driftförhållanden, konstanta vibrationer från explosioner, instabil strömförsörjning och avsaknad av planerade reparationer accelererar utrustningens degradering. Allt detta skapar en kumulativ effekt och gör återgången till normal drift allt mer komplex och kostsam.

Varför start av ZAES är (nästan) omöjlig

Även om man bortser från det politiska och militära sammanhanget ser en start av Zaporizjzjas kärnkraftverk idag extremt orealistisk ut från teknisk synpunkt. Energispecialister betonar: en reaktor är inte en ficklampa eller ett ljus i ett rum. Man kan inte trycka på en knapp och ”bara slå på” ett så komplext objekt. Innan start krävs en långvarig och flerfasig process av kontroller, tester, återställande av säkerhetssystem, analys av den aktiva zonens tillstånd, värmeväxlare, rörledningar, elektriska system och mjukvara.

– I fredstid skulle en sådan förberedelse ta från ett till två år. Och det under förutsättning av full tillgång till utrustning, tillgång på kvalificerad personal, stabil finansiering och frånvaro av yttre hot. Under nuvarande förhållanden uppfylls inte ett enda av dessa krav och kan helt enkelt inte uppfyllas. Dessutom fortsätter striderna i området kring anläggningen, och det skapar en konstant risk för skador på viktig infrastruktur när som helst. Så jag förväntar mig inte att ryssarna kommer att kunna starta den. Det är något i stil med science fiction, berättar energiteknikern Serhij, som i många år arbetade på ZAES innan dess ockupation.

Det bör särskilt betonas: även om Ukraina i morgon på något mirakulöst sätt återfår kontroll över ZAES, kommer anläggningen ändå inte att kunna startas snabbt. Den kommer att kräva djupgående teknisk återupplivning, många internationella inspektioner, omprövning av hela säkerhetssystemet och i praktiken en omstart som ett komplext industriellt komplex. Det vill säga, ZAES-problemet är inte enbart en fråga om kontroll över territoriet. Här finns mycket fler utmaningar och uppgifter.

Sammanfattningsvis ser alla uttalanden om en möjlig start av anläggningen inte ut som en verklig handlingsplan, utan snarare som spekulationer, om det sägs i väst, eller som ett element av påtryckning mot Ukraina och Europa, om det uttalas av representanter för Ryssland. Det är ett försök att använda själva faktum av Zaporizjzjas kärnkraftverks ockupation som en ”hävstång” av rädsla och osäkerhet, samt en avsikt att demonstrera att Ryssland påstås ha erövrat objektet ”för alltid”.

I slutändan är Zaporizjzjas kärnkraftverks öde inte bara en fråga om energi, utan om hela kontinentens säkerhet. Alla försök att exploatera anläggningen under förhållanden av ockupation och krig strider mot alla grundläggande principer för kärnkraftssäkerhet. Det är just därför som scenariot med dess start idag förblir inte bara osannolikt, utan praktiskt taget omöjligt.