Gästtext. Medan världen som vi känner den faller isär förskansar vi oss i våra hem, i ensamhet eller i den snäva krets som kärnfamiljen utgör. Det går på tvärs med alla våra intuitioner, inte bara i juletid. När krisen och katastrofen kommer vill vi samla vår flock. Ann Heberlein, teologie doktor i etik och författare, skriver om gemenskap och utebliven julstämning.

För första gången på många år ser jag på adventskalendern. Varje morgon, strax efter sju, sitter jag och min artonåriga dotter i soffan framför teven, med brinnande ljus, kaffe och frukost. Ingen av oss har bråttom på morgonen numera. Vi ska ju ingenstans: Jag tillbringar dagarna med ändlösa zoommöten vid mitt skrivbord och hon har distansundervisning på sitt rum. 
 När dagens lucka öppnats följer nyheter och härom morgonen berättades det att julgransförsäljningen startat rekordtidigt i år. I tidningen läser jag att försäljningen av julpynt ökat rejält och kulturradion berättar att julmusiken klättrat på topplistorna sedan september. I flödet på Facebook flimrar vörtbröd och knäck förbi sedan länge. Kontrasten till delade nyhetsartiklar om antal döda och en sjukvård på bristningsgränsen, bilder på vårdpersonal i skyddskläder och visir, personliga berättelser om långvarig feber, kraftlöshet och andnöd är makaber. I år har jag inte sett en enda rubrik om ”julstress”. Den här julen är det inte de hembakta mandelmusslorna som stressar oss. I år är det en annan sorts stress som gör sig påmind: En oro för framtiden, en sorg över allt som gått förlorat under ett år som inte liknar något vi tidigare varit med om. 
 Vi är många som längtar efter julen just i år, efter något som känns välbekant. När världen skälver söker vi oss till det trygga, det vi känner till och känner igen: Det vi förstår. Vi bakar samma julkakor som mamma och mormor gjorde, plockar fram lådan med julpynt och minns tidigare jular när vi hänger upp samma stjärnor och smällkarameller som då. Med varje ljus vi tänder, varje pepparkaka vi dekorerar besvärjer vi det som hotar julfriden. Julen är upprepningarnas och traditionernas tid. Ordet ”tradition” kommer ur latinets ”tra’do”, 
 ”överlämna”, och det som överlämnas är ett socialt och kulturellt arv, berättelsen om vilka vi är, från en generation till nästa. Vi befinner oss mitt i en pågående kris: En pandemi rasar. Ingen av oss går opåverkade genom detta. Ett tidigare okänt virus angrep oss och på några få månader blev tillvaron främmande. Våra liv förändrades i grunden, och sådant vi tagit för givet är plötsligt omöjligt. Det är då vi behöver traditionen, berättelsen om vilka vi är. 
 Vi griljerar skinkan, pyntar och kör Mariah Careys All I Want for Christmas Is You på repeat men julstämningen infinner sig ändå inte riktigt. Förklaringen till den uteblivna julstämningen finner vi i de julfilmer som många av oss överkonsumerat under december: Julen handlar inte om julklappar, inte om mat, granar eller ens tända ljus. Julen handlar inte om vad vi gör utan om vilka vi har i våra liv. Det är sensmoralen i varenda julfilm, från Love Actually till Grinchen: Julen är gemenskapens högtid. Julen ska vara stor, varm och bullrig, fylld av skratt och kramar. När det är jul ska alla, också främlingen, välkomnas in i gemenskapen, ty när det är jul ska ingen vara ensam. 2020 blev året då vi lärde oss att helvetet, det är de andra, som Sartre uttrycker det i Inför lyckta dörrar. Vi har lärt oss att hålla avstånd, undvika all form av kroppskontakt, hålla oss hemma, stänga dörren och stänga ute de andra, de som hotar vår hälsa och våra liv. Vi har lärt oss att se på varandra med misstänksamhet. En hostning eller en snorig näsa är ett potentiellt hot. Medan världen som vi känner den faller isär förskansar vi oss i våra hem, i ensamhet eller i den snäva krets som kärnfamiljen utgör. Det går på tvärs med alla våra intuitioner, inte bara i juletid. När krisen och katastrofen kommer vill vi samla vår flock. Vi vill sitta tillsammans runt samma bord, se varandra i ögonen, hålla om varandra, vara nära.

Ann Heberlein. Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT

Heberlein: Medan världen som vi känner den faller isär förskansar vi oss i våra hem.