Islamismen i Sverige är samma islamism som i Afghanistan, och vi får inte tillåta den att slå rot. Det finns fortfarande en chans att undvika det, och den mest uppenbara åtgärden är att sluta hjälpa islamisterna med svenska skattemedel.
För en tid sedan träffade jag en kvinna i ett av Sveriges mångkulturella blandområden. Av en händelse råkade hon arbeta i samma byggnad som en ”islamisk kulturförening,” i praktiken en koranskola för småflickor i hårt sittande hijabs. När hon möter de långskäggiga salafistlärarna i hissen, berättar kvinnan, så tittar de bort.
Afghanistan styrs av liknande fundamentalister. När de tog makten 2021 dröjde det inte länge förrän kvinnor förbjöds att besöka parker. Häromveckan kom ett beslut som inte bara tvingar kvinnor att dölja sina kroppar och ansikten, utan också förbjuder dem att tala offentligt, eftersom kvinnors röster anses vara sensuella och sexuellt frestande.
Talibanerna är de mest hårdföra islamisterna, eftersom Afghanistan är en stat där de helt och hållet har makten. Men inom all islamism finns samma kvinnosyn – samma kvinnosyn som gör att en kvinna i Sverige blir betraktad som oren när hon åker hiss. Detta av män som med svenska skattemedel tillåts driva ”föreningar” som lär flickor att kvinnor som inte följer islamisk klädkod och idéer om könssegregation är orena och farliga.
Här har islamisterna ännu ingen makt, vilket de själva förstår. Det är därför de nu nöjer sig med att titta ner, samtidigt som de drömmer om ett Sverige som Afghanistan. Där finns inga kvinnor i offentligheten, så de kan titta vart de vill.
Men även om de saknar makt här, så måste Sverige inse att det är farligt att släppa dessa krafter in genom dörren. För fyra år sedan var inte heller Afghanistan det Afghanistan som nu finns. Då – efter USA:s befrielse 2001 – var kvinnor fria i sin afghanska kontext. De kunde gå i skolan, besöka gym, parker och yrkesarbeta i alla offentliga institutioner. Detta Afghanistan föll tjugo år senare, för att USA, afghanska myndigheter, politiker och människor med makt, inte var på sin vakt och inte tog kampen mot dessa förtryckets idéer på tillräckligt stort allvar.
Sverige är inte Afghanistan. Men faran i naiviteten ska inte underskattas. Om Sverige låter dessa idéer rotas så kommer ogräset en dag växa upp och bära sin ruttna frukt bland kommande generationer, även långt utanför trappuppgångarna i Sveriges mångkulturella områden.
Sverige bör därför – medan det fortfarande är relativt smärtfritt att göra – dra ett streck i sanden mot dessa ondskans krafter och stoppa islamiseringen. Det första steget bör vara att avbryta all skattefinansiering av de islamiska parallellverksamheterna.
