För några veckor sedan damp det ner ett meddelande i min e-korg. Det var en gammal bekant från universitetstiden som hängt kvar i den akademiska världen. Han hade sett mig på TV och undrade om jag fortfarande stödde Trump, eftersom han drog sig till minnes att jag hade tagit avstånd efter valet 2020 när Trump ältade valfuskkonspirationer och stormningen av Capitolium ägde rum.

”Jag stödde andra i primärvalet bara men gav mitt stöd till Trump igen när han vann”, svarade jag.

Motfrågan som följde löd: ”Du tog ju avstånd efter valet 2020?”

”Ja, stormningen av Capitolium”, svarade jag, ”därför hoppades jag på någon annan republikan – men med inställningen att stödja även Trump om han skulle vinna [republikanernas primärval våren 2024]. Vilket han ju gjorde.”

”Men om du tar avstånd från stormningen, och därför inte vill ha Trump, hur kan du då stödja Trump nu? Han uppviglade ju stormningen?” frågade min kamrat.

”Ett orosmoln onekligen, men för att Republikanernas politik alltid är bättre än Demokraternas, ungefär.”

”Vad är det som är så bra med republikanernas politik?”

Jag hänvisade till en video med mina motiveringar och skrev: ”Lång historia, det mesta. Och vice-versa, det mesta med Demokraterna är dåligt.”

Något svar fick jag inte, men den korta diskussionen är relevant, då personen i fråga är en akademiker med ett långt och åtminstone halvstarkt intresse för amerikansk politik. För han invände alltså inte bara mot Donald Trump – där det finns aspekter som även jag kan invända mot – utan mot hela den republikanska idévärlden. Han led alltså av en djupare åkomma än blott det klassiska ”Trump derangement syndrome”, som narrativdriven media från vänster fått de flesta svenskar att drabbas av.

Han saknade grundläggande förståelse för vad som gör Republikanerna bra; den praktiska vardagspolitiken för vanliga amerikaner som inte jobbar inom akademin, för de som behöver billiga bränslepriser, de som vill kunna leva utan att lönen äts upp av skatter och inflation, de som vill kunna ta de traditionella amerikanska rättigheterna kring vapen och yttrandefrihet för givna. Detta är bara ett fåtal sakpolitiska exempel.

Och än mer, det filosofiska: Republikanerna är partiet som fortsätter linjen från USA:s unika författningsfäder, idéerna om frihet mot tyranni, om marknader och politisk frihet, om kristen tro som civilsamhällets bärande grund. Den västerländska civilisationens ramverk formulerat av några av vår moderna tids största tänkare, som Thomas Jefferson, John Adams och Alexander Hamilton – inspirerade av antikens idéer och språkdräkt, men i den amerikanska kontexten begripligt även för vanligt folk.

Om dessa strukturer raseras så kommer dörren att lämnas öppen för västvärldens fiender och för ett nytt civilisationsmörker.

Att sakna förståelse för detta går att förstå i förhållande till människor som bara matas av svensk vänstermedia och som inte har något egentligt eget intresse. Oförståelsen hos en akademiker med ett faktiskt ämnesintresse går emellertid enbart att förklara utifrån slutsatsen att den akademiska världen genomsyras av en vänsterakademisk överintellektualism, som de flesta som väljer att leva i den världen helt marineras i.

Vår korta konversation illustrerar också att det inte finns skäl att längre rädas den akademiska vänstern eftersom det är en vänster som tappat grepp om den faktiska verkligheten. Mot dessa teoretiker finns ett demos – ett folk förankrat i de empiriska erfarenheterna om vad som är bra respektive dåligt och i det praktiska vardagslivet. Verklighetens folk.

Den 5 november går USA till val. Vem som vinner går inte att säga. Däremot lider detta verklighetens folk inte av vare sig Trump Derangement Syndrome eller av dålig förståelse för Republikanernas politik och idévärld.