Den lobby som under decennier förklarat arbetslöshet, segregering och sämre levnadsförhållanden bland migranter med rasism är inte längre riktigt lika högljudd i spalterna. Men tankegodset lever kvar. Det räcker att googla på ordet så upptäcker man att det antirasistiska arbetet i landet puttrar på med oförminskad styrka.

”Kunskapen om rasism ska höjas inom äldrevården”, skriver ”Göteborg stads tidning.

”Vi måste motverka rasism på jobbet”, skriver Akademikerförbundet efter att ha producerat en rapport där man menar att det finns ett samband mellan etnisk tillhörighet, hudfärg och arbetsrelaterad stress.

Först verkar det som om situationen är särskilt illa inom just vårdsektorn, som tycks ha problem med rasistiska medarbetare präglade av stereotypa föreställningar. Detta antas öka risken för felbehandling. Därför har Socialstyrelsen känt sig nödgad att ta fram utbildningsmaterialet ”Rasism och bemötande i vården” åt landets sjuksköterskor och läkare.

Men man ska inte låta sig luras att tro att det bara är dessa som har problem. Länsstyrelsen i Stockholm har beställt två rapporter där det hävdas att den svenska arbetsmarknaden i hög grad präglas av såväl horisontell som vertikal antisvart rasism och diskriminering.

Denna rasism är omfattande, och grasserar på både längden och tvären så att varenda förvaltning och myndighet kämpar med att mota olle i grind. Ändå visar sig rasismens fula tryne gång på gång. SVT rapporterar från Kriminalvården att både intagna och anställda utsätts för rasism.

Den finns i skolans värld, på universiteten, i bildningsförbund, i politiska partier och i näringslivet trots att samtliga har nolltolerans och handlingsplaner mot denna farsot. Så också Public Service, men rasismen har smugit sig in även där. Flera som varit och är anställda på Sveriges Radio eller SVT har vittnat om diskriminering och rasism på redaktionerna.

Bilden som framträder är att Sverige har blivit ett land som tagits över och härjas av rasister, såväl på ett individuellt som strukturellt plan.

Ändå sökte sig två miljoner migranter till Sverige de gångna tjugo åren. Visste verkligen ingen av dem om hur illa ställt det är här? Någon borde väl ha varnat dem.

Det vore självklart inte klokt att flytta hit om det vore sant att Sverige är ett genomrasistiskt land. Att svenskar (som andra folk) bär på fördomar, och ibland beter sig klumpigt eller illvilligt kan ingen vettig människa förneka. Vi är ju just bara människor. Men att så ensidigt och självutplånande hävda eller att ens bara tyst acceptera beskrivningen av Sverige som genomsyrat av rasism är inte bara korkat och intellektuellt slappt – det är farligt.

Under den drygt första hälften av mitt liv betydde rasism att man delade upp mänskligheten i mer eller mindre klart avgränsade biologiska raser. Dessa raser hade nedärvda egenskaper som var oföränderliga. Det skapade ett hierarkiskt system där vissa sågs som mer överlägsna än andra. Detta tankegods är starkt förknippat med den nazistiska ideologin. Att omfamna idén om över- och underlägsna raser var rasism och något fruktansvärt fult.

Men så hände något. Begreppet rasism expanderade bortom all rimlighet. Att vara fördomsfull blev rasistiskt, trots all data som evolutionspsykologisk forskning presenterat om att människan har en naturlig disposition för att dela in människor i antingen en in- eller utgrupp. Vi har denna disposition eftersom den hjälper oss att överleva, det är nyttigt att ha en benägenhet att initialt vara misstänksam mot främlingen innan man vet om man kan lita på vederbörande.

Fördomar är alltså något som kan komma på skam, och som vi kan överge om vi får nya bevis.

Expansionen av rasismbegreppet fortsatte. Allt tal om kulturella skillnader var uttryck för rasism, men med tilläggsordet ”kultur”, alltså kulturrasism. En sådan som jag fick därför räkna med rasistanklagelser om jag dristade mig att peka på skillnader mellan en klan- och en statkultur.

Men för att vara konsekvent borde då de akademiska ämnena kulturantropologi, sociologi och etnografi inte få existera på svenska universitet. De undersöker ju olika kulturer och de värderingar de är uppburna av.

Ordet ”rasism” har under ett par årtionden flugit högt. Det mesta som har med migration- och integrationsproblem att göra förklaras med rasism. Och folk, de flesta, har bara köpt och accepterat det, alternativt varit tysta och mumlat ett skamset men föga övertygande: ”Hmm… det ligger nog något i det”. Man vill ju inte bråka i onödan och därtill bli anklagad för just rasism.

Ordet rasist påminner inte så lite om Pippi Långstrumps orduppfinning. En dag när Annika och Tommy kom hem till henne berättade hon att hon kommit på ett nytt ord – Spunk.

”Vad är det?” frågade Annika.

Det visste inte Pippi, men hon visste att det var ett alla tiders bra ord.

Annika sa: ”Men om du inte vet vad det betyder är det väl ingen nytta med det”.

”Nej, det är det som retar mig”, svarade Pippi.

Men det hindrade inte Pippi från att fortsätta att använda ordet. Ingen annan visste ju vad det betydde. När hon handlade i järnhandeln och godisbutiken beställde hon spunk. När hon gick till doktorn sa hon att hon var rädd för att hon fått sjukdomen spunk. Butikspersonalen och doktorn såg frågande ut men de spelade med, antingen av rädsla för att erkänna att det inte visste vad spunk var, eller för att inte orsaka besvär.

I intellektuell slapphet har vi spelat med och låtsats som om vi vet vad spunk eller rasism är, och att det senare ska genomsyra det svenska samhället. Helt utan att ta i beaktande alla de aspekter som spelar roll för människors förmåga att bli en integrerad del av Sverige; alltifrån kulturkrockar, värderingssystem, socialt kapital, utbildningsnivå, religiösa dogmer, språkkunskaper med mera.

Det är inget annat än… spunk.