Det ser ut som om Sverige och Finland med blixtens hastighet blir medlemmar i Nato. Alla hänger inte med i galoppen. På första maj demonstrerade socialdemokrater mot Nato och kvinnoförbundet, vars ordförande sitter i regeringen, är motståndare. Ett talesätt besannas i dessa dagar: Det är inte lätt att heta Ågot när tåget har gått. En gammal schlager från 1920-talet får också djupare mening: När jag kom fram var det roliga redan slut.

Men strängt taget behöver vi inte Nato längre. Ryssland med Putin i spetsen har en särskild förmåga att locka fram exakt det de inte vill ha. De vill inte ha Nato in på knutarna och just därför lär de få en lång gräns mot Nato inom några veckor, när Finland går med.

Den svenska oviljan till försvar, tydliggjord i Calle Schulmans uttalande att han inte vill dö för sitt land, har snabbt blivit lika inaktuell som Nato-motståndet. Förresten har Schulman givetvis en poäng. Ingen vill dö i onödan. Ingen drar i strid för att försvara sitt land med inställningen att man ska dö, men däremot kan viljan att offra sig för landet vara så stor att risken för att dö blir påtaglig. Den viljan har Ryssland effektivt ökat hos många, inte bara hos de unga som kan tänkas behöva försvara landet.

Det totala försvaret, där hela befolkningen blir motståndare, är nu ett faktum. Om Ryssland anklagat enbart Ingvar Kamprad för nazism, hade folk sagt att han var ju faktiskt det som ung. Hade Ryssland bara lagt till Ingmar Bergman hade folk accepterat även det stillatigande. Men när man gav sig på nationalhelgonet Astrid Lindgren passerade man en gräns. Att hon 1940 i sin dagbok skriver att hon hellre ser sig under Hitlers styre än under Stalins, är precis det man kunde förvänta sig hos varje normalt tänkande människa det året. Då hade Stalin redan tiotals miljoner människors liv på sitt samvete och Hitler hade ännu inte inlett Förintelsen.

Få personer symboliserar Sverige lika starkt som Astrid Lindgren. I sin dagbok skriver hon åtskilliga gånger om sin avsky mot nazism och mot Hitler och i flera av hennes böcker finns ju också berättelser om heroisk kamp mot totalitära härskare, allt från Tengil till Kommandoran. Trampar man på Astrid får man räkna med att det tidigare försvarsovilliga folket går man ur huse med alla tillgängliga medel.

Man kan säga att Astrid Lindgren har blivit vår tids moder Svea. Men denna gamla dam har också i dessa dagar fått ny aktualitet. Någon skapade en bild av Ebba Busch som moder Svea och spred den i sociala medier. Kristdemokraterna i Degerfors förde den vidare och det väckte en sådan storm att de senare tog bort bilden.

Bilden påminner nämligen om ett skivomslag av rockbandet Ultima Thule, vars flirt med högerextremism är tillräcklig för att många skulle göra kopplingen mellan Ebba Busch och nazism. Detta skedde alltså samma dag som Ryssland anklagade Astrid Lindgren för samma sak, med samma bristfälliga metod och att så få sett den uppenbara likheten, hur man kallar allt man ogillar för nazism, förvånar mig faktiskt, fast jag borde vara van vid det här laget.

Symboliken med en kvinna som kallas Svea, som håller en sköld med tre kronor och står i sällskap med ett lejon, är känd redan från 1600-talet. Bilden av Ebba Busch som Svea påminner minst lika mycket om en reklamaffisch för Svea Margarin i Kalmar. Att det finns debattörer som bara kan tänka sig Ultima Thule som förebild beror antingen på att de är så obildade att de inte har en aning om hur klassisk bilden av moder Svea är, eller också att de medvetet förtiger den kunskapen för att än en gång kunna dra nazistkortet, trots den uppenbara likheten med rysk propaganda. Jag vet inte vilket som är värst. Men att så många är bättre bevandrade i Ultima Thules skivomslag än klassisk svensk symbolvärld säger ju en hel del – om dem.

Wenersborgs Tändsticksfabrik i Vänersborg var ett av många tändsticksföretag med moder Svea på etiketten.

Alla har vi vår bild av hur moder Svea ser ut. Skämttecknaren Victor Bergdahl ritade 1912 en serie teckningar av hur han tänkte sig att olika konstnärer skulle avbilda moder Svea. Anders Zorns version har drag av Kakan Hermansson när hon verkade för att portförbjuda Ebba Busch från Elle-galan.

Många svenskar ser hellre moder Svea på samma sätt som Bergdahl menade att Albert Engström nog hade ritat henne:

De som anser att denna text är alldeles för lättsamt skriven för att passa på en ledarsida har alldeles rätt. Det är den tid av ondska i kombination med dumhet som gör att man ibland måste ta till ironi i stället för ilska för att få fram det man vill ha sagt.