Det fanns en tid för inte så längesedan då Volodomyr Zelenskyj i ganska stora kretsar föraktfullt kallades ”komikern”. Han har arbetat som komiker, skådespelare och tv-producent, men har också examen som jurist. Att han spelat Ukrainas president i en tv-serie bara några år innan han blev Ukrainas verklige president, är ju en märklig ironi.

Men precis som i alla de skådespel, operor, romaner och sånger som handlar om den under den glada ytan allvarlige komikern, har Zelenskyj på kort tid blivit en ledargestalt som förbluffat omvärlden. Ja, hans ögon tjusar Sveriges utrikesminister Ann Linde så till den grad att hon talar om dem i en intervju direkt efter Zelenskyjs tal inför Sveriges riksdag.

Zelenskyj tog till orda, publiken i den välfyllda plenisalen tystnade och verkade hålla andan. Zelenskyj anspelade på de blågula färgerna som är gemensamma för Sveriges och Ukrainas flaggor, hur de på kort tid blivit världens populäraste färger. Han talade om de i rysk tv förekommande diskussionerna om hur man bäst ockuperar Gotland. Han talade om Sveriges tidiga hjälp, tackade för den och bad om mer.

August Strindberg skrev en gång en förvirrad, tråkig och självömkande bok som hette Tal till svenska nationen (1910). När Zelenskyj höll sitt tal fick det större effekt.

Efteråt uttalade sig både statsminister Magdalena Andersson och Ann Linde om att angreppet var, så som Zelenskyj sagt, inte enbart ett angrepp på Ukraina, utan på demokratin, Europa och varje lands rätt och frihet att självt välja sin egen väg. Det är ord som brukar förknippas med nationalism. Just rätten till den egna självbestämmelsen brukar nationalister använda som argument mot imperialism, men även om andra överstatliga organisationer.

Det är inte så konstigt. I fredstid är det lätt att vara antinationalist, drömma om världsregering, öppna gränser och fullständig nedrustning. Men ibland hinner verkligheten ifatt oss. Det har den gjort nu. Och hej vad det går undan då. Vänsterpartiet svänger om vapenhjälp som på en femöring. Och i Bryssel samlas både Natos ledare och EU:s ledare samtidigt, delvis för gemensamma överläggningar.

Många är rädda för ett tredje världskrig just nu. Men om så många länder står enade mot Ryssland, medan Rysslands enda eventuella allierade Kina tvekar, då verkar ett världskrig inte vara en trolig utveckling. Världskrig fordrar två någorlunda jämnstarka parter av allierade länder. Så är inte fallet nu. Putin är tämligen ensam.