På papperet stod en 300 000 man stark regeringsarmé, med högteknologisk amerikansk militärutrustning, mot runt 70 000 talibaner då de sista utländska soldaterna började lämna landet under augusti.
Ändå tog det mindre än två veckor från det att talibanerna intog sin första provinshuvudstad i norr till att hela landet i söndags föll i händerna på den fundamentalistiska rörelse som störtades i den USA-ledda invasionen 2001.
Många städer föll helt utan militärt motstånd. Så varför följde inte soldaterna den amerikanske presidenten Joe Bidens bistra uppmaning att på egen hand ”kämpa för sitt land”?
Psykologisk krigföring
Ett av svaren är bristande lojalitet gentemot en korrupt och centralstyrd regering som många har känt sig svikna av. Många soldater och poliser ute i provinserna har desperat vittnat om mat- och ammunitionsbrist och uteblivna förstärkningar från Kabul inför talibanernas anstormningar.
Samtidigt hade islamisterna under en längre tid, genom propaganda och en successivt upptrappad offensiv, framgångsrikt piskat upp ett rädslans klimat. Rörelsens budskap om en oundviklig slutlig seger framstod som ett alltmer verkligt hot i avsaknad av amerikanskt flygunderstöd.
– När då talibanerna kommer med budet att antingen kapitulerar ni och får fri lejd, eller så blir det stor blodsspillan, så är det många soldater och kommendanter som helt enkelt ger upp, säger Afghanistankännaren Anders Fänge till TT.
Uppblåsta siffror
Det numerära överläget för regeringsarmén var dessutom betydligt mindre än de officiella siffrorna gjorde gällande. Högt uppsatta militärer hade länge satt i system att blåsa upp antalet soldater i de lokala leden för att få extra löneutbetalningar att stoppa i egen ficka. Antalet stridande regeringssoldater kan i själva verket ha varit bara runt en tredjedel så många – 100 000 man – som på pappret, enligt en rapport från den ansedda militärakademin West Point i USA.
Klart är att armén länge hade haft stora problem att få soldater att förnya sina vanligtvis treåriga kontrakt.
– Siffrorna har varit så alarmerande att både den afghanska regeringen och amerikanerna slutade att publicera dem, konstaterar Anders Fänge.
Avgörande misstag
Med osäkra löneutbetalningar och bristande stöd har många helt enkelt varit ovilliga att fortsätta riskera livet för att försvara regeringsmakten. Att det statsbygge som pågått sedan invasionen 2001 i hög grad utgått från huvudstaden Kabul, och inte tagit tillräcklig hänsyn till den komplexa samhällsstrukturen i Afghanistan, har också påverkat stridsmoralen negativt ute i landet.
Flera misstag har begåtts av de utländska krafterna, med USA i spetsen, då man uppifrån försökt bygga en liberal demokrati i ett land sönderslaget av årtionden av krig. Ett av dem var att låta de krigsherrar som en gång bekämpat den sovjetiska ockupationen, men som senare tagit en alltmer utsugande roll, få inflytande, enligt Anders Fänge.
– Många hade inget intresse för folkets välfärd, för att bygga upp landet. Deras ojämförligt största intresse vara att fylla sina egna fickor, säger han.
Där läggs grunden till det som sedermera växer fram till en tämligen maktfullkomlig stat med kraftig korruption.
fakta
Fakta: Talibanerna
Talibanrörelsens ideologi kombinerar en fundamentalistisk islamtolkning med den urgamla kulturella koden pashtunwali, döpt efter den etniska gruppen pashtuner som utgör talibanernas ryggrad.
Formellt föddes rörelsen 1994, men grunden lades långt tidigare i de pakistanska flyktingläger dit många afghaner flydde undan den sovjetiska invasionen 1979.
Efter Sovjetunionens nederlag och uttåg 1989 följde det så kallade fortsättningskriget, då de krigsherrar som med stöd från bland andra USA bekämpat invasionen vände vapnen mot varandra.
Talibanerna lovade att ersätta kaoset med ordning. 1996 erövrade rörelsen huvudstaden Kabul och kontrollerade fram till den USA-ledda invasionen 2001 den stora merparten av landet.
Talibanernas maktutövande var konservativ, brutal och godtycklig. Musik förbjöds, avrättningar genomfördes inför publik, kvinnors frihet inskränktes kraftigt och skolundervisning för flickor stoppades.
