När politiker i valrörelsen allt oftare talar om ”mäns våld mot kvinnor” och samtidigt bygger politik kring kön som ett vi och dom måste vi ställa oss frågan: Vad är det för samhälle vi håller på att skapa?

Att kvinnor som utsätts för våld behöver skydd och stöd är självklart. Men samtidigt är skillnaden stor när det gäller vilket stöd samhället erbjuder män i utsatta situationer.

I Sverige finns omkring 200 kvinnojourer, medan mansjourer och stödverksamheter för män uppskattas till omkring 10–20 i hela landet. Kvinnojourerna har under lång tid byggts upp med omfattande offentligt stöd, och flera partier lovar dessutom ytterligare satsningar på kvinnojourer och organisationer som arbetar mot mäns våld mot kvinnor. Samtidigt drivs många mansjourer ideellt och med små resurser.

För män som utsätts för våld eller befinner sig i kris ser verkligheten ofta annorlunda ut. I praktiken hänvisas män många gånger av socialjouren till hotell, vandrarhem eller härbärgen.

Samtidigt står män för omkring 70 procent av alla självmord i Sverige och är även överrepresenterade i hemlöshet och missbruk. Trots det är mäns psykiska ohälsa och utsatthet betydligt mindre synlig i den politiska debatten.

Även rättsdebatten har förändrats. Förr kritiserades samhället, med rätta, för att kvinnor som anmälde sexualbrott ofta möttes av misstänkliggörande frågor. Idag upplever många istället att pendeln riskerar att ha svängt för långt åt andra hållet.

I sexualbrottsmål som bygger på ord mot ord och där teknisk bevisning ofta saknas kan själva anklagelsen få enorma konsekvenser långt innan skuldfrågan är avgjord. Relationer raseras, arbeten förloras och människor blir socialt utfrysta. Samtidigt döms unga män i vissa fall till långa fängelsestraff och höga skadestånd i mål där domstolens bedömning i huvudsak bygger på trovärdighet och ord står mot ord.

Vi är många som hör berättelser från män och deras anhöriga om hur hela familjer påverkas i mål där ord står mot ord och där de upplever att det saknas teknisk eller annan stödbevisning. För många förändras livet långt innan domen vunnit laga kraft.

Det handlar inte om att förminska verkliga offer. Sexualbrott ska tas på största allvar och kvinnor som utsätts måste få stöd och rättvisa. Men ett rättssamhälle måste också kunna diskutera rättssäkerhet även i svåra och känsliga mål.

Det borde inte handla om vilket kön som ska prioriteras. Frågan är hur ett modernt samhälle kan ge stöd åt utsatta människor utan att kompromissa med rättssäkerheten.

Ett samhälle som på allvar tror på jämlikhet måste kunna se både kvinnors och mäns utsatthet. Rättssäkerhet får aldrig bli en könsfråga.

Vad är det för samhälle vi vill ha?

Nina Hamilton