Antisemitismen i Europa har knappast försvunnit, som de flesta vet. Den har bara omformulerats.

I dag tar den sig allt oftare uttryck genom ”antisionism”, ett begrepp som påstås handla om kritik av staten Israel men som i praktiken riktar sig mot judars kollektiva rättigheter.

Sverige bör tydligt erkänna att antisionism i sina grundläggande uttryck är en modern form av antisemitism och dessutom en form av rasism riktad mot israeliska medborgare.

Sionismen är den judiska nationella självbestämmande rörelsen. Att förneka denna rätt innebär att hävda att just judar, till skillnad från alla andra folk, saknar legitimitet att ha en egen stat. Detta strider mot grundläggande principer om likabehandling.

När ett enda folkgrupps nationella existens ifrågasätts systematiskt är det knappast politisk kritik utan uppenbar rasistisk diskriminering.

Antisionism riktar sig inte enbart mot en stat som politisk konstruktion utan också mot dess befolkning.

Israeliska medborgare behandlas kollektivt som illegitima, som bärare av ett påstått ”rasistiskt projekt”.

Detta är en form av etnisk och nationell rasism.

I praktiken ser vi hur israeler nekas akademiskt samarbete, utestängs från kultur- och idrottssammanhang och hålls kollektivt ansvariga för sin nationalitet.

Detta accepteras inte mot något annat folk.

Det är också nödvändigt att vara intellektuellt ärlig kring vad antisionism faktiskt innebär.

En antisionistisk hållning betyder att den judiska staten ska upphöra att existera.

Hur detta skulle ske uttalas sällan öppet, men i praktiken stöder många uttalade antisionister väpnad kamp mot Israels existens.

Organisationer och rörelser som öppet förespråkar Israels förintelse ges politiskt och moraliskt stöd trots att deras mål är att eliminera världens enda judiska stat.

Mot bakgrund av Europas historia är detta särskilt allvarligt.

Staten Israel är inte bara ett politiskt projekt, utan också den enda fungerande fristaden för det judiska folket i en värld där antisemitismen åter ökar.

Att förespråka statens upplösning, samtidigt som judar globalt utsätts för hot och våld innebär i praktiken att frånta dem deras sista skydd.

Detta är skälet till att antisionism inte kan frikopplas från existentiella hot mot judar.

Sverige har redan antagit IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism, som tydligt slår fast att förnekandet av det judiska folkets rätt till självbestämmande kan utgöra antisemitism.

Nästa logiska steg är att erkänna vad detta betyder i praktiken och omsätta det i politik.

Det handlar inte om att begränsa yttrandefrihet eller förbjuda kritik mot Israels regering.

Det handlar om att dra en tydlig gräns mot en ideologi som särbehandlar judar och israeler.

Sverige bör därför ta initiativ till att driva denna linje inom EU.

Antisemitism är ett europeiskt problem och kräver ett gemensamt svar. När regeringen har majoritet i riksdagen bör detta också röstas igenom nationellt.

Här måste också Moderaterna ompröva sin hållning.

Partiet har länge präglats av en okunnig distans i frågan, inte minst under Carl Bildts inflytande där hets och aggressiva anklagelser mot Israel varit norm.

Den hållningen är inte längre försvarbar.

Det är också värt att notera vilka krafter som förenas i antisionismen.

Nynazister och högerextrema, islamistiska rörelser och stora delar av den yttersta vänstern delar alla samma huvudfiende, nämligen den judiska staten.

Dessa antidemokrater möts alla i sitt motstånd mot Israel.

Det säger något väsentligt.

Och det säger något om att vår regering nu måste driva igenom detta fråga fort så länge de har majoritet i riksdagen.

När extremister från både extremhöger och vänster tillsammans med religiösa fundamentalister samlas kring samma mål bör varningsklockorna ringa.

Historiskt har just denna typ av sammansmältning varit ett tydligt kännetecken för antisemitism, oavsett vilken politisk eller religiös förklädnad den bär.

Att erkänna antisionism som antisemitism och rasism mot israeler är inte kontroversiellt. Det är konsekvent, nödvändigt och moraliskt riktigt.

Axel Otterberg

Statsvetare och samhällsdebattör