Debatt: Är Sverige rasistiskt?
Stramare migrationspolitik och krav på anpassning avfärdas ofta som rasism. Men att förvänta sig att alla följer samma spelregler är att behandla människor som individer, skriver Michael Merdoyo.
När migrationspolitiken stramas åt och kraven på assimilation eller integration skärps hörs ofta samma förklaring: Sverige har blivit mer rasistiskt.
Det är en alltför enkel analys.
Sverige har under de senaste decennierna genomgått en mycket stor demografisk och social förändring. Samtidigt har politiken länge haft lättare att formulera ideal om mångkultur än att svara på den svårare frågan: Vad förväntas av den som bygger sitt liv här?
Under alltför lång tid underskattades problem med segregation, kriminalitet, utanförskap och värderingskonflikter. När politiken inte förmådde ge trovärdiga svar på problem som människor mötte i sin vardag växte frustrationen. Till slut blev problemen omöjliga att ignorera.
Att opinionen och migrationspolitiken därefter har förändrats är inte i sig ett uttryck för rasism. Det kan lika gärna vara ett uttryck för att människor förväntar sig att politiken ska förhålla sig till verkligheten.
Men att erkänna problemen är inte samma sak som att lösa dem. En stramare migrationspolitik löser inte automatiskt segregation, parallellsamhällen eller bristande samhällsgemenskap. Det krävs också språkkunskaper, egen försörjning, delaktighet och acceptans för de grundläggande spelregler som vårt samhälle vilar på.
Den som kommer till Sverige behöver inte upphöra att vara assyrier, chilenare, iranier eller något annat. Mångfald är en naturlig del av ett fritt samhälle, där individen själv bestämmer över sin kulturella och etniska identitet.
Men ett samhälle kan rymma kulturell mångfald utan att vara mångkulturellt i sina grundläggande normer. Sverige ska inte bestå av parallella normsystem där olika regler gäller beroende på kulturell eller religiös tillhörighet.
Frihet innebär också ansvar. Den som bygger sitt liv i Sverige måste acceptera demokratin, rättsstaten, yttrandefriheten och jämställdheten. Svensk lag står över religiösa och kulturella normer. Den som kommer hit måste lära sig språket, sträva efter egen försörjning och acceptera att samma skyldigheter gäller för alla.
Du behöver inte ge upp din kulturella identitet. Men du måste anpassa dig till det samhälle du är en del av.
Det är den assimilation Sverige behöver: assimilation till samhällets gemensamma spelregler, inte utplåning av människors identitet.
Att ställa sådana krav är inte rasism.
Rasism finns i Sverige och ska bekämpas. Men det gör inte Sverige till ett rasistiskt land. Att avfärda krav på integration och assimilation, eller en stramare migrationspolitik, som rasism gör både begreppet och samhällsdebatten fattigare.
Ett samhälle som ställer samma grundläggande krav på människor oavsett ursprung behandlar dem som individer – inte som representanter för en etnisk grupp.