Idag vet vi mycket om hur människans hjärna fungerar. Vi vet varför vi gör de val vi gör, hur vi formar våra åsikter och hur våra tankeprocesser går att påverka. Dessa kunskaper utnyttjas för att sälja varor, bedriva opinionsbildning och på andra sätt styra oss. Vi blir dagligen bombarderade med olika typer av medial påverkan. Genom modern teknik har vi världen i våra händer och ett konstant flöde av intryck letar sig ständigt in i våra hjärnor. Är det information eller propaganda?

I boken Skärmhjärnan från 2019 beskriver psykiatrikern Anders Hansen hur våra hjärnor från dag ett arbetar med att lista ut vad vi ska göra härnäst. Men i det samhälle vi lever i idag har vi fått möjlighet att gå på autopilot. Mycket är redan tillrättalagt och färdiga uppfattningar matas till oss.

I boken ”Fördel ADHD” beskriver samme författare att människan inte har hunnit med i utvecklingen. Vår hjärna är kvar på savannen, där man varje dag var tvungen att tänka själv och agera för att överleva. Men idag behöver vi inte det. Vi suddar ut kontakten med våra instinkter, och fram växer en känsla av meningslöshet.

Det många mår dåligt över idag är ensamhet och meningslöshetskänslor. Dessa problem existerade inte alls förr i samma utsträckning som idag. Då behövde vi varandra för att överleva och de flesta kunde bidra med något till det stora hela. Tron var också starkt befästad förr i tiden, inte nödvändigtvis i form av religion, men likväl tron om att det finns något annat, något större än oss. Den biten har vi nu lyckats tappa bort. Och om folk inte har något större att tro på än sig själv, ja, då blir världen självisk.

Hans Rosling nämner en händelse i sin bok Factfulness från 2018 som fick mig att reflektera. Händelsen inträffade när han jobbade i Indien och visade runt en svensk kvinnlig läkare på ett modernt sjukhus i Kerala. Hon skulle hålla upp en hissdörr med foten till en person som närmade sig en hiss. Tyvärr så fungerade inte hissen på samma sätt som i Sverige och dörrarna stannade inte, utan klämde fast foten och började åka uppåt. Som tur var så hann Hans Rosling trycka på nödstoppsknappen. Om inte för det så hade kvinnan sannolikt förlorat hela benet.

En av Roslings indiska kollegor som hade sett händelsen undrade: ”Jag har aldrig sett något liknande. Hur kan ni släppa in så korkade människor på läkarutbildningen?” Då var Hans tvungen att förklara att vi har sensorer på alla hissarna i Sverige och att något sådant aldrig skulle kunna ske. Då säger Hans kollega något tänkvärt: ”Hm. Så ert land har blivit så säkert att världen är farlig för er när ni reser utomlands.”

Detta visar hur farlig teknik kan vara när den får oss att ta saker för givna. I vår del av världen tar vi nu mycket för givet: att det finns el, rinnande vatten, att det finns mat i butikerna, och så vidare. Vi bara litar på att allt fungerar.

Med detta sagt menar jag att vi har glömt bort att tänka själva. Tekniken har fördummat och försvagat oss. Vi har blivit självupptagna och besatta av att bevisa något i den falska idyllen av medial ”lycka”. Vi har glömt bort vad som är viktigt. Vi ersätter oss själva med teknologi, från robotgräsklippare till självkörande bilar, och sedan sitter vi och undrar vad vi gör med våra liv.

Vi behöver stanna upp och tänka efter. Vi måste vända bort blicken från all den mediala påverkan vi utsätts för, lyfta på huvudet och se den verkliga världen vi lever i, se våra grannar och medborgare. Våga prata med varandra, våga sträcka ut en hand till en medmänniska.

Lycka tror jag först kommer när man hittar en inre frid, när man vet vad man gillar att göra, när man vet vilka åsikter man har och varför. När man ser något större i andra än i sig själv. När man förstår att livet är meningslöst om ens omgivning mår dåligt.

Vi måste se igenom allt brus och börja tänka efter själva.

Daniel Gaal

Vice Ordförande Sverigedemokraterna Kronoberg