Debatt: De kunde tysta gatorna men aldrig det iranska folket

Den 8 och 9 januari 2026 blev några av de mörkaste dagarna i Irans moderna historia. Människor som krävde frihet möttes av dödligt våld. Tio månader senare hörs åter protester, denna gång i Abdanan, skriver Amir Nakhaei.
Den islamiska republiken har försökt kväva motståndet. Men den har inte lyckats få människorna att glömma.
En mor glömmer inte sitt barn. En far glömmer inte den sista gången han hörde sin dotters röst. Och ett folk glömmer inte dem som dödades när de krävde rätten att forma sin framtid.
Den 8 och 9 januari är därför inte bara datum i en kalender. För familjerna som förlorade sina anhöriga fortsätter sorgen varje morgon, vid det tomma middagsbordet, i telefonen som aldrig mer ringer och i frågorna som ännu saknar svar.
Nu är det aban, en månad som redan bär smärtsamma minnen för många iranier. I Abdanan i västra Iran har människor samlats efter en bussolycka där 13 arbetare miste livet. Sorgen har övergått i protester, och politiska slagord har hörts på gatorna.
Abdanan är inte bara en punkt på kartan. Det är en påminnelse om den djupa klyftan mellan människor som kräver värdighet och ett styre som gång på gång har mött politiskt missnöje med förtryck.
Ingen vet ännu om protesterna kommer att spridas över Iran. Att redan utropa en ny revolution vore att föregripa historien. Men det vore lika naivt att tro att tystnaden efter den 8 och 9 januari betydde att iranierna hade gett upp.
I en diktatur kan tystnad vara ett sätt att överleva. Den är inte ett bevis på att människor accepterar sin situation.
Iranier är trötta på att se sina unga begravas. Trötta på censur, gripanden och hot. Trötta på att framtiden hålls som gisslan av ett politiskt system som fruktar medborgarnas fria röster. Men trötthet är inte kapitulation.
Tvärtom är det just uthålligheten som gör Abdanan betydelsefullt. Trots riskerna vågar människor återigen samlas. Deras protester visar att kraven på ansvar och förändring fortfarande lever. När människor återvänder till gatorna efter allt som hänt, vägrar de låta rädsla vara det enda som formar deras barns framtid.
Jag ser Abdanan som ett möjligt första tecken på en ny protestvåg, en fortsättning på den frihetskamp som redan kostat så många iranier livet. Ingen kan lova när eller hur den kampen når sitt mål. Men ingen bör förväxla påtvingad tystnad med försoning.
Sverige och Europa får inte vänta till nästa massaker för att reagera. De dödade förtjänar sanning. De anhöriga förtjänar rättvisa. Och de som fortfarande riskerar sin frihet för sina åsikter förtjänar omvärldens uppmärksamhet, också när kamerorna har slocknat.
Den 8 och 9 januari lämnade sår som ännu inte läkt. När röster nu hörs från Abdanan, bär de på något större än en enskild demonstration: minnet av dem som inte längre kan tala.
En gata kan tömmas. Internet kan stängas av. En protest kan slås ned.
Men ingen makt kan beordra en mor att glömma sitt barn.
De kunde tysta gatorna. Men de kunde aldrig tysta historien.