Debatt: Den feministiska rörelsen är en skam mot invandrade kvinnor

Den svenska demokratin blev jämställd för drygt hundra år sedan, när svenska kvinnor efter hårt arbete lyckades få rösträtt – riksdagen fattade det avgörande beslutet 1919 och det första valet där kvinnor kunde delta hölls 1921. Under åren före och därefter har de svenska kvinnorörelserna satt sin prägel på svensk politik och svenskt vardagsliv – men var finns de i dag, när en miljon kvinnor behöver dem?

Sveriges Kvinnoorganisationer samlar hela 59 organisationer som alla påstår sig kämpa för kvinnors rätt i samhället. Rörelser som Black Lives Matter och #metoo har på senare tid fått stor genomslagskraft och lett till omfattande debatter i samhället.

Men den så starka feminismen i Sverige vänder av någon outgrundlig anledning bort blicken och negligerar den utbredda kvinnofientligheten och den obefintliga jämlikheten bland den stora gruppen muslimska invandrare i Sverige. Antalet personer med utländsk bakgrund uppgår i Sverige i dag till nästan 2,9 miljoner, av vilka omkring 2,2 miljoner är födda utomlands och ytterligare cirka 700 000 är födda i Sverige av två utlandsfödda föräldrar. Eftersom Sverige inte registrerar landets invånare efter religion, kultur eller etnisk tillhörighet vet vi inte med säkerhet hur många av dessa som har med sig muslimska och kvinnofientliga värderingar i bagaget när de kommer till Sverige.

Dock är antalet kvinnofientliga invandrare med utländsk härkomst irrelevant, av den enkla anledningen att Sverige generellt och framför allt våra kvinnoorganisationer anser sig arbeta – och ska arbeta – för varje kvinna som bor i Sverige, oavsett etnicitet, kultur eller religion.

Att kvinnorörelsen är tyst om kvinnors ojämlikhet inom den invandrade diasporan är en skam och en svaghet. Att svika mer än en miljon kvinnor i den diasporan borde få betydligt mer utrymme både bland politiska partier och i medier. En kvinnorörelse som inte tar strid på barrikaderna för Sveriges muslimska och manskontrollerade kvinnor är varken trovärdig eller har något som helst berättigande.

I den muslimska världen i Sverige hålls kvinnor avskilda från män i moskéer; när politiska partier kampanjar i utanförskapsområden placeras de kvinnliga och manliga åhörarna i olika rum; kvinnors och flickors rörelser i samhället – och flickornas umgänge – begränsas och bestäms av familjens manliga överhuvud; skolflickor ska inte blandas med pojkar på skolbussen; flickor och kvinnor får inte blandas med män på våra badhus; mannen i familjen tar, tvärt emot regelverket, plats tillsammans med familjens kvinnor i röstbåset när valsedeln ska läggas – ja, listan på kvinnoförnedrande hedersbeteende kan göras mycket längre – och ändå står den svenska kvinnorörelsen tyst vid sidlinjen, iklädd enorma skygglappar. Varför? Av rädsla för att kallas rasister?

Är den svenska välviljan i kvinnorörelserna gentemot invandrade kvinnor så obefintlig att rädslan för att kritisera en annorlunda kultur och religion tillåts ta prioritet på dessa kvinnors bekostnad? Hur kan aktiva feminister och kvinnorörelsen över huvud taget se sig i spegeln och påstå att man arbetar för alla kvinnors lika värde när man nonchalerar en miljon kvinnor i Sverige?

Jag, och många med mig, skäms å det djupaste för flatheten hos svenska kvinnorörelser som gör skillnad på var en kvinna är född och vilken religion eller kultur hon tillhör. Plattityder om ”allas lika värde” borde beläggas med straff för varje feminist som uttalar de orden – gärna med uthängning i media för falska uttalanden.

Leif Kullberg