Debatt: ”Den röda och svarta reaktionen”

”Den röda och svarta reaktionen” – så beskrev Mohammad Reza Shah Pahlavi den allians han såg växa fram mellan vänsterkrafter och islamister i Iran. Revolutionen 1979 visar varför hans varning är relevant än i dag: när vänsterkrafter samarbetar med eller relativiserar islamistiska rörelser för att bekämpa en gemensam motståndare kan det ge antidemokratiska krafter möjlighet att växa och få politiskt inflytande.

Inför revolutionen 1979 samarbetade olika vänstergrupper och islamistiska grupper i kampen mot shahen, trots att deras politiska mål skilde sig åt. När revolutionen lyckades kunde Khomeinis islamistiska rörelse snabbt konsolidera makten. Flera av de vänstergrupper som hade deltagit i oppositionen blev senare själva förföljda och till och med dödade av den islamiska republiken.

Detta är en historisk lärdom som förtjänar att diskuteras även i Sverige.

Problemet är inte att vänstern kritiserar kapitalism eller konservativa politiker. Problemet uppstår när antidemokratiska idéer relativiseras för att de råkar rikta sig mot en gemensam politisk motståndare. Demokrati försvaras inte genom att blunda för extremism.

Även i dagens Sverige finns frågor som vi måste våga ställa. Vänsterpartiet har under de senaste åren fått återkommande kritik för antisemitism, terrorhyllningar och partiets relation till delar av Palestinarörelsen. SVT har rapporterat om V-kandidater som uttryckt antisemitiska åsikter eller hyllat terror, varpå flera kandidater strukits från partiets listor.

Vid Vänsterpartiets kongress 2026 fotograferades Nooshi Dadgostar dessutom framför kartor där Israel inte fanns med. Vänsterpartiet säger samtidigt att man stödjer en tvåstatslösning. Det är därför rimligt att fråga hur sådana symboler kan förekomma i partiets sammanhang.

Det betyder inte att alla vänsterpartister är islamister eller antisemiter. Men det väcker en viktig fråga: vilka krafter får politiskt inflytande genom samarbeten, gemensamma frågor och politiska allianser?

Även det förändrade väljarstödet för Partiet Nyans förtjänar att granskas. Om väljare lämnar ett parti med starkt fokus på muslimska frågor, var tar de vägen? Kan en del ha sökt sig till andra partier, exempelvis Vänsterpartiet? Det går inte att slå fast utan data om väljarflöden, men frågan är värd att undersöka.

Sverige är inte Iran. Våra institutioner och vår demokrati är starkare. Men just därför måste vi lära av historien. Kommunism och islamism är inte samma ideologi, men historien visar att ideologier som står långt ifrån varandra ändå kan samarbeta när de har en gemensam fiende.

I dag ser vi iranier samma varningssignaler i Sverige som våra förfäder såg inför revolutionen 1979, men som de tyvärr inte gjorde något åt. Konsekvenserna ser vi än i dag. Den 8 och 9 januari 2026 gick människor ut på gatorna och krävde ett regimskifte. Många av dem, inte minst unga, massakrerades. Samtidigt kollapsar Irans ekonomi allt mer. I dag tänker jag göra det som mina morföräldrar inte gjorde: stå upp mot islamister och varna för deras tänkbara samarbete med vänsterlutande partier. Sverige måste våga granska alla antidemokratiska krafter – oavsett var på den politiska skalan de befinner sig.