Vet unga killar och män idag hur enkelt en ”liten semester på tre år” kan infalla sig? Inser de att en kvinnas berättelse, utan teknisk bevisning eller vittnen, kan vara tillräcklig för att döma dem för våldtäkt – med fängelse och livslång stämpel som följd?

Många tror fortfarande att våldtäkt i rättslig mening betyder ett överfall i ett buskage. Men så ser verkligheten inte längre ut. I dag räcker det att en kvinna i efterhand säger att hon inte samtyckte.

Hon kan ångra sig dagar senare, eller berätta flera år efteråt. Då är det den utpekade mannen som måste bevisa att sexet skedde frivilligt – eller att det inte hände alls. Ett beviskrav som i praktiken är omöjligt att uppfylla.

Det är sant att samtyckeslagen hade en viktig symbolisk funktion. Ingen vill försvara övergrepp. Men när lagen tillämpas i domstol har den också skapat en rättsosäkerhet. I sexualbrottsmål är målsägandens berättelse ofta det enda som finns, och den ges en särskild tyngd. Domstolar motiverar sina domar med ord som ”trovärdig” och ”tillförlitlig” – men det är bedömningar, inte fakta.

Konsekvensen blir att unga män lever i en rättslig verklighet de flesta inte känner till. De tror att så länge de inte begår ett brott, så är de säkra. Hade unga män känt till riskerna, skulle de inse att det i praktiken inte finns något sätt att skydda sig.

Vi måste våga diskutera detta öppet. En rättsstat kan inte acceptera att människor döms till fängelse utan att beviskravet ”bortom rimligt tvivel” uppfylls. Ingen förnekar att sexuella övergrepp sker och ska straffas – men lika självklart måste det vara att ingen oskyldig ska dömas.

Det är hög tid att vi vågar tala om det alla vet men få vågar säga: dagens rättspraxis i sexualbrottsmål riskerar att döma oskyldiga. Det är en rättsskandal vi inte kan blunda för.

Nina Hamilton, medlem i nätverket Mannaminne – en grupp med syftet att stärka rättssäkerheten för alla parter inblandade i sexualbrottsmål