Debatt: En klocka kan lämnas tillbaka – inte en ungdom
Regeringen öppnar för att ändra en lag som kan drabba oskyldiga. Men samma vilja saknas när det gäller samtyckeslagen – trots att en felaktig dom kan kosta en ung människa flera år, skriver Kada Karlsson.
När en ny lag riskerar att drabba oskyldiga genom felaktiga beslag reagerar regeringen. Justitieminister Gunnar Strömmer öppnar för förändringar. Bra. Så ska en rättsstat fungera.
Men varför ser vi inte samma vilja att granska samtyckeslagen när konsekvensen kan vara flera år av en ung människas liv?
Sex ska vara frivilligt. Våldtäkt är ett allvarligt brott och verkliga brottsoffer ska få samhällets fulla skydd. Men en god avsikt gör inte en lag immun mot rättssäkerhetsproblem – eller missbruk.
Kriminella utnyttjar bidragssystem, företag, identiteter och andra regelverk när ekonomiska möjligheter finns. Varför skulle vi utgå från att just sexualbrottslagstiftningen aldrig kan utnyttjas?
En våldtäktsdom kan medföra betydande skadestånd och i vissa fall även försäkringsersättning. Det betyder självklart inte att kvinnor generellt anmäler för pengar. Men rättsstaten måste kunna erkänna att även falska anklagelser, hämnd och ekonomiska motiv kan förekomma – och att organiserad kriminalitet kan försöka dra nytta av system där pengar finns.
Att ens ställa den frågan får inte betraktas som ett angrepp på kvinnor.
Det handlar om bevisning.
De svåraste målen sedan samtyckeslagen infördes är de där sex har förekommit men parterna efteråt beskriver frivilligheten olika.
Då måste domstolen fråga: Har alternativa händelseförlopp uteslutits? Har digital bevisning säkrats? Har motsägelser utretts? Har möjliga ekonomiska eller andra motiv undersökts när konkreta omständigheter pekat i den riktningen?
Eller har processen i praktiken blivit en tävling om vem domstolen tror mest på?
Den tilltalade ska aldrig behöva bevisa sin oskuld. Staten ska bevisa skuld utom rimligt tvivel.
Det hävdas ibland att få våldtäktsanmälningar leder till fällande dom och att problemet därför snarare är att skyldiga går fria. Det är ett logiskt felslut.
Om 100 personer anmäls och 6 döms säger siffran ingenting om huruvida just dessa 6 domar är materiellt riktiga.
En enda oskyldigt dömd människa är inte ett acceptabelt statistiskt bortfall.
I ett fall som står mig nära har det efter domen framkommit nya uppgifter som enligt min uppfattning borde ha utretts. Det innebär inte att uppgifterna är rättsligt fastställda.
Men det väcker en principiell fråga:
Vem utreder sådana uppgifter när de inte passar den berättelse rättsväsendet redan har accepterat?
Quickaffären, Kevinfallet och da Costa-fallet borde ha lärt Sverige att rättsväsendet inte är ofelbart. När en berättelse väl etablerats kan tunnelseende och institutionell prestige göra vägen till omprövning närmast omöjlig.
Därför bör regeringen tillsätta en oberoende rättssäkerhetsgranskning av samtyckeslagens praktiska tillämpning. Granska fällande domar, bevisvärderingen, oaktsam våldtäkt, alternativa händelseförlopp och hur ekonomiska, hämndrelaterade eller kriminella motiv hanteras när det finns konkreta indikationer.
Sverige bör också överväga en oberoende resningskommission.
Det handlar inte om kvinnor mot män. Det handlar om statens makt över individen.
En felaktigt beslagtagen klocka kan lämnas tillbaka. Pengar kan återbetalas.
Men vad lämnar staten tillbaka till en ung man efter flera år i fängelse om det senare visar sig att rimligt tvivel faktiskt fanns?
En lag blir inte rättssäker bara för att dess syfte är gott. Och ett människoliv går inte i repris.
Kada Karlsson
jurist