Debatt: Förbannade jävla samtyckeslag!

I dag sitter unga män i fängelse för våldtäkt trots att det står ord mot ord. Men trovärdighet är inte detsamma som tillförlitlighet – det är bevisningen som ska bära en fällande dom, skriver Nina Hamilton.
Missförstå mig rätt. Jag är för samtycke. Självklart ska ingen behöva utsättas för sexuella handlingar mot sin vilja. Men har vi verkligen tänkt igenom vad samtyckeslagen och dess utvidgade straffområde har inneburit i praktiken? Och vågar vi diskutera konsekvenserna?
Varenda människa som någon gång haft en sexuell relation har förmodligen varit med om situationer där samspelet inte varit perfekt. Man har trevat sig fram, varit lite för snabb, vänt sig lite hastigt, tagit lite för hårt eller kanske för mjukt. Man har missförstått vad den andra uppskattar, inte uppfattat en signal eller helt enkelt inte vetat vad partnern tycker om. Så fungerar mänskliga sexuella relationer. Man lär känna varandra, provar sig fram och lär sig längs vägen. Det gäller både i början av ett förhållande och när man varit tillsammans länge.
Jag, en 62-årig kvinna, kan ärligt säga att sådant har förekommit i mina förhållanden och tillfälliga sexuella relationer. Betyder det att jag gjort mig skyldig till våldtäkt?
I dag sitter unga män på svenska anstalter, dömda till fleråriga fängelsestraff för våldtäkt. I vissa fall står ord mot ord, objektiv bevisning saknas och domstolens bedömning av parternas berättelser får avgörande betydelse.
Det handlar inte alltid om det vi traditionellt förknippar med våldtäkt. Det finns fall där två människor beskriver samma möte på helt olika sätt – den ena som ett sexuellt möte, den andra som ett övergrepp. Det finns också fall där män döms trots att de förnekar att någon sexuell handling överhuvudtaget ägt rum.
Jag påstår inte att våldtäkter är missförstånd eller att sexuella övergrepp kan ursäktas med fumlighet. Den som medvetet genomför sexuella handlingar mot en annan människas vilja ska naturligtvis kunna dömas. Men just därför är beviskravet så viktigt.
Hur skiljer domstolarna mellan ett uppsåtligt sexuellt övergrepp och ett sexuellt möte där samspelet inte fungerat, där parterna uppfattat situationen olika eller där berättelserna i efterhand går isär?
När blev bristande förmåga att läsa en annan människas tankar ett bevis för uppsåt?
Hur ska en person försvara sig mot en berättelse den själv inte känner igen? Vad händer med rättssäkerheten när den tilltalades förnekande ställs mot en berättelse som domstolen bedömer som trovärdig, men där det fortfarande finns rimligt tvivel om vad som faktiskt inträffat?
Trovärdighet är inte detsamma som tillförlitlighet. Att en berättelse uppfattas som trovärdig innebär inte automatiskt att den är sann. Det är bevisningen som ska bära en fällande dom – inte en magkänsla eller en subjektiv uppfattning om vem som verkar mest övertygande.
Och varför pratar vi så sällan om ömsesidigheten i sexuella relationer?
Båda parter har ett ansvar för att kommunicera önskemål och gränser. Man behöver kunna säga ifrån när något inte känns bra, och den andra måste lyssna och respektera ett nej. Varför reduceras diskussionen så ofta till vad mannen borde ha förstått, sett eller kunnat läsa av?
Om situationen vore omvänd och en man anmälde en kvinna för våldtäkt efter ett sexuellt möte där deras uppfattningar gick isär – skulle hans berättelse värderas på samma sätt? Män kan också utsättas för sexuella övergrepp av kvinnor. Hur skulle rättsväsendet hantera ett sådant ord-mot-ord-fall?
Det här är frågor som borde kunna diskuteras utan att någon anklagas för att förminska kvinnors utsatthet eller försvara sexualbrott.
När jag ser tillbaka på mitt eget liv undrar jag hur vissa situationer skulle ha bedömts om de inträffat i dag och tolkats utifrån vissa av de rättsfall vi ser. Hade jag också kunnat hamna bakom murarna? Det är en obehaglig tanke – men den borde vara obehaglig för alla som värnar rättssäkerheten.
Det här handlar inte om att försvara våldtäktsmän. Det handlar om principen att ingen människa ska dömas om det inte är ställt utom rimligt tvivel att personen begått brottet. Vi måste kunna granska hur domstolar värderar bevisning och fastställer uppsåt, och försäkra oss om att beviskravet upprätthålls i varje enskilt fall.
Vi måste kunna ta kvinnors berättelser på allvar utan att sluta granska dem. Försvara rätten till sexuellt självbestämmande utan att tumma på rättssäkerheten. Och prata om mäns rättigheter utan att det uppfattas som ett angrepp på kvinnors.
En rättsstat kan inte bygga på att vi tror på den ena parten mer än den andra. Den måste bygga på bevisning.
Samtycke är en självklarhet. Men rättssäkerhet måste också vara det. Goda intentioner är ingen garanti för rättssäker tillämpning. Ingen lagstiftning ska stå över kritisk granskning.
Nina Hamilton
Medlem i nätverket Mannaminne