Freden i Ukraina och hur den ska uppnås har varit på agendan sedan Trump blev Amerikas president och självsäkert proklamerade att han skulle skapa fred på 24 timmar. Det blev inte så. Men det har inte hindrat Trump, som stötvis fortsätta försöka, nu senast med att gå hårt åt Ukraina att uppfylla den invaderande partens önskemål om nya landområden och politisk underkastelse.

Samtidigt som kriget sen den fullskaliga invasionen inte ser ut att ha något slut i sikte.

Det går trögt, minst sagt, för båda sidor. Vi kan jämföra med Stalin, som under andra världskriget tog fyra år att nå Berlin. På samma tid har Putin inte lyckats inta en tiondel. Dessutom brottas Ryssland med katastrofal ekonomisk utveckling, demografisk kollaps och brist på det mesta. Trots detta talar inget för att Putins målsättning har förändrats: Ukraina med dess befolkning och kultur ska utplånas och förvandlas till en råvarukoloni till Ryssland. Där ukrainarna antagligen ska arbeta som slavar och producera militär materiell åt Putin eller användas som soldater i de fortsatta militära framryckningarna mot Europa.

Man brukar säga att krigets första offer är sanningen. Det är onekligen svårt att hålla sig uppdaterad och förstå vad som händer i Ukrainakriget, och kanske det viktigaste: vart det är på väg.

Dagligen produceras en stor mängd propaganda och påstådda förändringar, vinster såväl som förluster från båda sidor, ofta motstridiga beroende på vem man frågar. Eller vilka algoritmer som styrt. Undergångsdoktrinen, idén om att det är oundvikligt att Ukraina förlorar eftersom Ryssland på papper är större, sprids fortfarande av Rysslandsvänner och nyttiga idioter både i tidningar, på tv och i sociala medier.

Den perfekta propagandan är dock den vi själva vi deltar i utan att veta om det. Propagandan om freden. Denna påstådda fred som ska komma snart diskuteras dagligen i media, avhandlas på politiska stormöten och tar upp plats i folks medvetanden. Äntligen ett slut på dödandet och lidande, tror man.

Problemet är att det inte är sant.

Freden är idag lika nära som när tyska pansarvagnar i Operation Barbarossa rullade in i Sovjetunionen 1941. Det finns inget som talar för att Ryssland varken kan eller vill ha någon fred. Stora förändringar av samhället med fokus på krigsekonomi, propaganda, produktion av vapen dag och natt, militära allianser och samarbeten med såväl Kina som Nordkorea kommer inte plötsligt försvinna. Detta är Putins krig och hans sista chans att återskapa Sovjets storhet, han har inte tid med fred. Han bryr sig inte om de hundratusentals döda eller förstörda städer, varken i Ukraina eller Ryssland.

Tvärt om, talar allt för att kriget fortsätter.

Det hindrar inte människor att desperat önska fred, en farlig fantasi som bygger på inbillningen om att alla, även Ryssland, vill ha fred. Denna missuppfattning leder till splittring och otydlighet om framtida involvering och stöd till Ukraina. Om det är fred snart så kan man lika gärna avveckla stöd, minska investeringar i vapenproduktion och fokusera på andra frågor.

Utifrån sett är ”fredsförhandlingen” och förmågan att hålla den vid liv en perfekt ”psy-ops” (psykologisk operation) som ger falskt hopp och längtan i människors hjärtan. En berättelse som hela tiden ges nytt liv genom mediers rapportering. Samtidigt förskjuts konfliktens skiljelinjer: Istället för att prata i termer av angripare och offer blir det istället de som vill ha fred mot de som vill fortsätta kriga. Att fortsätta planera för ett långt krig samtidigt som man planerar för fred skapar oklarhet, förvirring och splittring.

Ingen mängd önsketänkande ändrar krigets realiteter. Viljan att till varje pris få fred kan utnyttjas av motståndaren och försvaga motståndskraften hos såväl samhället som den enskilde. Hoppet om fred och vad man är villig att offra för det är ett kraftfullt psykologiskt verktyg som kan smula sönder samarbetet mellan såväl europeiska länder som med USA. I förlängningen riskerar det stödet till Ukraina.

Man får inte glömma att Ukraina idag är landet som står emot Rysslands invasion och expansiva imperialistiska planer. Som med sin egen befolknings blod betalar för Europas fred.

Ett långvarig slut på kriget kan endast komma när Ryssland inte längre kan fortsätta attackera och bedriva krig. Därför bör fokus från väst och allierade vara att hindra Ryssland genom att förstöra dess militära materiell, logistik samt den ekonomi som finansierar kriget. Endast då kan dödandet sluta och vi bli av med det framtida krigshotet mot Europa.

Jonas Wahlin

Oberoende skribent