Facebook noscript imageDebatt: Glöm inte de svagaste! Glöm inte krigsfångarna!
Hoppa till innehållet

Debatt: Glöm inte de svagaste! Glöm inte krigsfångarna!

Vitaliy Rykun satt i rysk fångenskap i tre år och en månad. Han tillfångatogs under försvaret av Azovstal i Mariupol. Foto: Privat.
Vitaliy Rykun satt i rysk fångenskap i tre år och en månad. Han tillfångatogs under försvaret av Azovstal i Mariupol. Foto: Privat.

Över 95 procent av de frigivna ukrainska krigsfångar som FN har intervjuat uppger att de torterats eller misshandlats. Fångarna måste finnas med i varje fredsförhandling, skriver Sofiia Yatsyshyn.

Europa, USA och andra västliga aktörer talar om fred, säkerhetsgarantier och gränser. Men i dessa diskussioner får vi inte glömma dem vars röster sällan hörs: de ukrainska krigsfångarna och de civila som hålls frihetsberövade i Ryssland och på ockuperat territorium. Många lever med följderna av tortyr och andra övergrepp.

EU och flera europeiska länder har gjort betydande insatser för Ukraina och fångarna. Men dokumentation och fördömanden måste följas av konkreta diplomatiska insatser. Målet måste vara att fångarna friges och får upprättelse.

Enligt ukrainska uppgifter hålls uppskattningsvis 7 000 ukrainska krigsfångar och 10 000–20 000 civila i rysk fångenskap. Enligt FN:s människorättskontor OHCHR har över 95 procent av de frigivna krigsfångar som organisationen intervjuat uppgett att de utsatts för tortyr eller annan misshandel i rysk fångenskap. Över hälften har vittnat om sexuellt våld. OHCHR har också rapporterat om 129 avrättade fångar och 48 dödsfall till följd av bland annat tortyr, nekad nödvändig sjukvård och andra omänskliga förhållanden. Bakom varje siffra finns en människa – någons barn, förälder eller partner.

Vitaliy Rykun var frihetsberövad i tre år och en månad. Före den fullskaliga invasionen bodde han i Mariupol med sin fru och deras ettåriga dotter. Han tillfångatogs under försvaret av Azovstal.

Han fördes till Olenivka, där en explosion och en brand senare dödade ett stort antal ukrainska krigsfångar. Därefter fördes han till häktet SIZO-2 i Ryssland. Enligt hans vittnesmål saknades toalett och fångarna utsattes dagligen för elchocker, slag och hundbett. Fångar som bad om läkarhjälp kunde misshandlas. Men det svåraste var att inte få se sin dotter under tre år – en del av hennes uppväxt som han aldrig får tillbaka. Det som hjälpte honom att hålla ut var familjen. Hans fru och dotter deltog i demonstrationer för krigsfångarna, och hans dotter växte upp inför främlingar.

”De gjorde så att jag klarade det”, berättade han.

Behandlingen strider mot internationell humanitär rätt. Krigsfångar skyddas av den tredje Genèvekonventionen, som kräver human behandling och skydd mot våld, hot, förolämpningar och allmänhetens nyfikenhet. De har också rätt till medicinsk vård. Tortyr och andra allvarliga övergrepp kan utgöra krigsförbrytelser. Ansvarsutkrävande måste därför vara en del av varje hållbar fredsuppgörelse.

Frågan om de ukrainska fångarna måste få en tydligare plats i det internationella diplomatiska arbetet. Europa, USA och andra inflytelserika västliga aktörer har möjlighet att påverka villkoren för en eventuell fredsuppgörelse. De bör därför driva tre krav:

För det första: Synliggör fångarna. Övergreppen får inte försvinna bakom statistik och förhandlingsspråk. Fortsätt stödja dokumentationen och se till att fångarnas situation uppmärksammas internationellt.

För det andra: Ta upp fångarna i varje förhandlingsprocess. När säkerhet och gränser diskuteras får de som sitter frihetsberövade inte glömmas. Fångutbyten måste fortsätta att prioriteras och alla fångar måste få möjlighet att återvända till sina familjer.

För det tredje: Ställ de ansvariga till svars. De som bär ansvar för tortyr, avrättningar och omänsklig behandling måste utredas och lagföras. Fördömanden räcker inte; offren måste få upprättelse.

Europa har redan tagit viktiga steg genom att dokumentera övergrepp och stödja utredningar. Men arbetet måste också bidra till att fångarnas berättelser synliggörs, att deras situation tas upp i förhandlingar och att de får återförenas med sina familjer. De får inte glömmas när Ukrainas framtid diskuteras.

Så om någon frågar vad Europa kan göra mer för Ukraina är svaret enkelt: Glöm inte dem som fortfarande hålls fångna.

Sofiia Yatsyshyn
Nordic Ukraine Forum Youth

Bulletin Debatt

Detta är ett debattinlägg i Bulletin. Debattören svarar för sina åsikter i debattartikeln. Vill du publicera dig på Bulletin Debatt eller inkomma med replik? Skicka artikelförslag till debatt@bulletin.nu