Debatt: Göteborgskliniken kan ha rätt – vågar vi pröva den tanken?

Den svenska könsdysforivården behöver en öppen debatt, fri från både ideologiska skygglappar och förutfattade meningar. Bakom statistiken finns människor som söker hjälp i svåra livssituationer. Just därför måste vi kunna granska vården utan att vare sig misstänkliggöra patienterna eller på förhand döma ut läkare som gör andra bedömningar än vad opinionsbildare önskar.

Enligt Dagens Nyheter avslår könsidentitetsmottagningen i Göteborg en betydligt större andel remisser än flera motsvarande mottagningar i landet. Men innebär det automatiskt att Göteborg gör fel? Det är möjligt att mottagningen tillämpar alltför strikta kriterier. Men det är också rimligt att undersöka om en större försiktighet inför komplexa medicinska och psykologiska frågor kan förklara en del av skillnaden. Avslagsstatistik ensam bevisar ingenting. Vi behöver veta vilka patienter som remitteras, varför de får avslag och hur det går för dem på längre sikt.

Socialstyrelsen rapporterade 2020 att antalet könsdysforidiagnoser hade ökat kraftigt, särskilt bland unga som registrerats som flickor vid födseln. En så kraftig förändring kräver förklaringar. Har fler människor äntligen vågat söka hjälp? Har diagnostiken förbättrats? Kan sociala och kulturella faktorer också påverka hur unga förstår och beskriver sina erfarenheter? Flera förklaringar kan samverka. Att undersöka dem är inte att förneka någons lidande, utan att ta frågan på allvar.

Den som söker vård för könsdysfori har rätt till respekt, ett värdigt bemötande och en omsorgsfull individuell bedömning. Men respekt innebär inte att varje önskemål om behandling automatiskt ska godtas. Vården måste väga förväntad nytta mot risker, osäkerheter och patientens övriga medicinska och psykologiska situation.

Autism eller annan neuropsykiatrisk problematik bör inte i sig leda till ett automatiskt avslag. Däremot måste relevanta individuella omständigheter kunna undersökas utan att varje klinisk fråga förvandlas till en ideologisk konflikt. Varken ett reflexmässigt ja eller ett reflexmässigt nej kan ersätta en välgrundad medicinsk bedömning.

Därför bör Göteborgsmottagningens arbetssätt granskas oberoende. Om avslagen bygger på kriterier utan tillräckligt vetenskapligt stöd måste bristerna rättas till. Om mottagningen däremot identifierar relevanta omständigheter som andra enheter bedömer annorlunda, måste även det undersökas.

Vi behöver jämförbara uppgifter om avslagsorsaker, väntetider, fortsatt vård och långsiktiga behandlingsresultat. Likvärdig vård innebär inte identiska beslut för alla, utan sakliga, transparenta och medicinskt försvarbara bedömningar.

Det vore olyckligt om vården fastnade mellan två läger: det ena betraktar varje försiktighetsåtgärd som diskriminering, det andra misstänkliggör varje könsbekräftande behandling. I båda fallen riskerar patienten att bli en bricka i en kulturpolitisk konflikt.

Vi måste kunna skydda människor mot diskriminering och samtidigt tillåta kritisk granskning av medicinska metoder. Vetenskaplig ödmjukhet innebär att skilja mellan vad vi vet och vad vi ännu behöver undersöka – och att ändra uppfattning när evidensen kräver det.

Göteborgsmottagningen kan ha fel. Men det är också möjligt att dess arbetssätt väcker frågor som resten av vården behöver ta på större allvar. Vi bör inte avgöra saken enbart utifrån avslagsstatistiken eller den starkaste opinionsbildningen.

Om Göteborg gör rätt ska det gå att visa. Om mottagningen gör fel ska det också gå att visa. Att våga undersöka båda möjligheterna är inte att svika patienterna. Det är att ta dem, vården och vetenskapen på allvar.

Carlos Manuel Estefanía Aulet
Lärare i samhällskunskap och spanska