Debatt: Grov våldtäkt av barn ska ge livstid
Numera kan flera grova våldtäkter mot barn ge livstids fängelse. Men en enda borde räcka – den som begår en sådan handling är för farlig för att släppas ut, skriver Staffan Marklund.
Flera grova våldtäkter mot barn kan numera ge livstids fängelse, då maxstraffet höjts till 12 år och flera brott med sådan kaliber kan leda till livstid (6 kap. 4 § och 26 kap. 2 § BrB). En förbättring, men tänk över hur absurt trivialiserande det egentligen är: i praktiken säger staten “detta brott är så pass överkomligt att vi är villiga att ta risken att förövaren gör om det efter frigivning om det inte hänt flera gånger”.
Våldtäkt mot barn ges epitetet grovt i bland annat de fall där “gärningsmannen har använt våld eller hot om brottslig gärning”, vid gruppvåldtäkt, eller när förövaren “annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet” (Brb 6 kap, 4 §). Vad kan en sådan ursäkt till människa ha för egenskap eller bedrift som gör hen värd att släppa ut? Är inte en enskild sådan handling överväldigande bevis för att vederbörande är för ond för att förtjäna frihet, för farlig för att få vistas utanför fängelse?
Om ditt hjärta blöder för de sällsynta grova brottslingar som faktiskt gör en imponerande moralisk resa i fängelse, såsom seriemördaren Jeffrey Dahmer och barnmördaren Alessandro Serenelli, som bägge ändrade sina värderingar och beteenden radikalt i och med sin omvändelse till kristendomen, då kan dessa undantagsfall ändå hanteras genom omvandling av livstidsstraffet i efterhand samt nåd från regeringen.
Kriminalvården uppger själv på sin hemsida att 3 % av sexualbrottslingarna återföll i samma brottskategori inom tre år (avseende dem som avslutade fängelse eller påbörjade frivård 2022). En statlig utredning fann att under tre år återföll “bara” 2 % av dem som dömts för allvarliga sexualbrott i samma brottskategori, 5 % i något allvarligt brott och cirka 20 % totalt sett (SOU 2024:48 s. 181). I motsats till den slutsats som den statliga utredningen drar är detta inte lågt. Till att börja med gäller siffrorna lagförda brott, så det reella antalet är troligen betydligt högre. En svensk studie som följde personer som begått sexuella övergrepp mot barn i 10–15 år fann en återfallsrisk i sexualbrott på 9,8 % i en befolkningsbaserad grupp dömda förövare och 13,9 % bland dem som remitterats till klinik (Nilsson et al., 2014).
Siffrorna varierar en del beroende på vilken forskning man utgår från. Vi vet inte säkert hur många pedofiler som gör om det, men dessa siffror pekar ändå mot en alarmerande stor fara att fler får sina liv förstörda när förövarna inte hålls permanent inlåsta. Om din granne hade en tvåprocentig risk att våldta dina barn de närmaste tre åren, då hade du nog flyttat. Vem förtjänar att behöva bo nära en sådan fara? Även om jag skulle överskatta risken och den är låg, måste inte oskyldiga barns rätt till säkerhet väga tyngre än monsters önskan om en andra chans?
I slutändan landar frågan i två saker: moral, att straffet behöver stå i proportion till övergreppet, och medlidande med offret. Om du själv utsattes för detta ohyggliga övergrepp, eller om ditt barn genomled det, hade något mildare än livstid känts acceptabelt för förövaren?
Staffan Marklund
