Debatt: Högerns självskadebeteende före valet
Högern tror sig föra hård kravpolitik veckor före valet – men mobiliserar i praktiken sina egna motståndare, skrämmer bort trogna sympatisörer och driver väljare till soffan. Det skriver Elias Saouk.
Klanröster förekom redan på 90-talet, och vänstern har länge varit skicklig på att mobilisera olika väljargrupper genom strategiskt utvalda kandidater. Ekvationen var maximal representation, minimal politisk kompetens och integritet.
Det skulle alltså vara sådana som sällan utmanade partilinjen i obekväma frågor om t.ex. skatter, migration och kriminalitet. Hade kompetens och självständighet vägt tyngre än partitaktik hade flera av dagens problem kanske kunnat angripas långt tidigare.
Vänsterns akilleshäl har länge varit lågt valdeltagande. Men ändå har högern med häpnadsväckande politisk oskicklighet gjort jobbet åt motståndarna. Hatretoriken har lyckats väcka soffliggare, mobilisera nya väljare och förena grupper som annars knappast drar åt samma håll. När människor upplever religion eller etnicitet som måltavla blir mobiliseringen närmast självgående. Den omfattande mobiliseringen på arabiska borde därför inte förvåna någon. Högern har helt enkelt gett vänstern gratis draghjälp.
Samtidigt har Johan Forssells utvisningspolitik skapat oro även bland människor som står politiskt närmare högern. Om vissa känner sig angripna av debatten om burka och niqab, medan andra oroar sig för att de själva eller deras familjer kan drabbas av hårdare utvisningsregler, uppstår frågan: vilka ska då känna sig trygga med oss?
Flera föreningar hade planerat aktiviteter med högerpartier, men debatten om utvisningar förändrade stämningen så mycket att det plötsligt blev svårt att ens nämna högern, för att inte tala om SD. ”Vem ska man rösta på för att inte riskera att bli utvisad efter en fortkörning?” Oavsett om den rädslan bygger på en korrekt bild av politiken säger frågan mycket om hur kommunikationen har uppfattats.
Det finns högerväljare som hamnat politiskt hemlösa. De vill se lägre skatter, kraftfulla åtgärder mot islamism och gängkriminalitet och tydligare krav på integration. Men när debatten plötsligt går från slöjförbud i förskola och skola till förbud på allmän plats är det knappast konstigt att människor frågar sig vad som kommer efter valet, om detta kommer redan veckor före valdagen.
När högerväljare börjar undra var gränsen går mellan kravpolitik och betydligt mer långtgående förslag har man ett problem. Det här är vad som händer när ungdomlig oerfarenhet, hybris och viljan att vinna nästa rubrik får gå före politiskt omdöme och långsiktig strategi.
