Debatt: Invandrares röster påverkar i hög grad valresultatet
Vänsterpartiernas framgångsrika mobilisering av väljare i utanförskapsområden, med hjälp av imamer, klanledare och personvalskampanjer, kräver närmare granskning inför framtida val. Det skriver Leif Kullberg.
Allt sedan rösträtten infördes i Sverige – 1907 för män och allmän rösträtt 1918 – har politiska partier existerat i symbios med specifika väljargrupper. Socialdemokraterna (S) blev stora när arbetarna i Sverige var många, Högern (nu Moderaterna, M) tilltalade tjänstemän och väl bemedlade medborgare, Bondeförbundet (numera Centerpartiet, C) hade sin bas bland Sveriges många bönder och Vänsterpartiet Kommunisterna (numera Vänsterpartiet, V) tilltalade de som helst såg ett kommunistiskt statsskick framför ett demokratiskt. Efterhand har nya partier tilltalat andra specifika grupper i samhället. Kristdemokraterna (KD) tilltalade den kristna befolkningen, Miljöpartiet (MP) hittade sina väljare bland de som prioriterade klimatet högt och Sverigedemokraterna (SD) bland de som såg problemen med omfattande och okontrollerad invandring.
Genom åren har dessa tydliga gränser och grupperingar suddats ut och vissa partier har profilerat sig mot nya och andra väljargrupper. Allt efterhand som arbetarna fick bättre löner blev S inte alltid det givna valet. Kommunisterna (V) blev något mera rumsrena och profilerade sig tillsammans med S som invandrarnas partier. Mot bakgrund av att Sveriges befolkning idag till 30 procent, cirka 3 miljoner, består av invånare med utländsk bakgrund, varav 20 procent, cirka 2 miljoner, är utlandsfödda, är och blir den väljargruppen de senaste decennierna en allt mer betydelsefull och utslagsgivande del av den politiska maktbalansen.
I det senaste valet syns detta tydligt. Socialdemokraterna men framför allt Vänsterpartiet har det senaste decenniet attraherat och värvat många politiskt aktiva från invandrargrupper, och dessa har utan konkurrens från borgerliga partier och med stor framgång kampanjat i Sveriges många utanförskapsområden. Det har dels lett till högre valdeltagande, dels till att dessa vänsterpartier samlat uppemot 90 procent av väljarstödet i dessa utanförskapsområden och att V i det senaste valet fått uppemot 45–50 procent av stödet.
Taktiken har, förutom att partierna haft egna kandidater som talar samma språk, delar samma kultur och värderingar som de boende, varit att använda områdenas profiler, imamer och klanledare för att marknadsföra det egna partiet och att flitigt dela ut kampanjmaterial på områdenas egna språk. Inför kommande val blir det nödvändigt att närmare kontrollera och belysa informationen gällande det egna partiets politik och framför allt hur motståndarnas politik beskrivs i kampanjmaterialet.
Taktiken har varit förödande för det relativt lilla men bland många muslimer dominerande partiet Nyans, som i stort sett, till förmån för V, utraderats i det ena utanförskapsområdet efter det andra – så till den grad att Nyans partiledare Mikail Yüksel kastat in handduken. Yüksel anger att många moskéer indirekt uppmanat sina församlingar att rösta på Vänsterpartiet, och resultaten tyder på att det finns en konservativ religiös dimension i V:s nya väljarbas.
Ett annat tydligt exempel är den somaliske kommunpolitikern för Centerpartiet som bedrev en personvalskampanj i ett utanförskapsområde i Göteborg. I valkretsen fick C 2 procent av rösterna till riksdagen men 27 procent av rösterna i kommunvalet hamnade på somaliern i fråga.
I de senaste valen, och framför allt framöver, kommer dessa i politiken demokratiskt valda invandrare att med personvalskampanjer bland ”de egna” väljarna få allt större betydelse och enkelt lyfta invandrare bland kommunpolitiker från icke valbar plats till långt högre upp på listan.
Leif Kullberg