Sverige står i dag inför ett avgörande vägval. Vi måste våga tala öppet och ärligt om en fråga som alltför länge förtigits: islam är inte en del av svensk historia, och dess ökade närvaro i samhället medför ett reellt hot mot vår demokrati, vår frihet och vår samhällsmodell.

Det som i Sverige ofta kallas “islamism” är i själva verket ingen avvikelse från islam – det är islam, i dess mest traditionella och bokstavstrogna tolkning. En religion som inte grundar sig på lag, utan på religiösa texter, hadither och traditioner från en tid för över 1400 år sedan. Vi vet inte ens om dessa texter är oförändrade eller manipulerade under historiens gång.

I Sveriges historia finns inget utrymme för islam. Det har aldrig varit en del av vår kulturella, politiska eller samhälleliga utveckling. Idén att religionen ska ”integreras” i svenska värderingar är därför både naiv och farlig. Det är inte ett kulturellt utbyte – det är ett ideologiskt intrång.

Flera av de problem som Sverige kämpar med i dag har en direkt eller indirekt koppling till miljöer med stark islamisk påverkan: hederskultur, kvinnoförtryck, antisemitism, rekrytering till terrorism, utländskt finansierade moskéer, parallellsamhällen, våldsbejakande extremism. Att blunda för dessa samband är ett svek mot svenska folket.

Vänstern i Sverige och Europa har försökt rida på vågen av ”inkludering” och “mångfald”, men i själva verket har de öppnat dörren för en ideologi som är diametralt motsatt västerländska ideal. När socialister relativiserar islam och kallar det för ”blågul islam” spelar de islamister rakt i händerna – och säljer ut kvinnors rättigheter, barns frihet och hela vår sekulära grund.

Jag skriver detta inte utifrån teori – utan erfarenhet. Jag är född i ett land som en gång var fritt, men som efter en islamisk revolution förvandlades till en teokratisk diktatur: Iran. Ett land som ännu i dag lider under konsekvenserna av islamisk fundamentalism. Ett land där kvinnor stenas, oliktänkande hängs, och ungdomar skjuts på gatorna för att de kräver frihet. Om Sverige inte agerar nu – väntar samma öde här.

Vi har redan förlorat tid. Vi har redan sett konsekvenserna. Men det är fortfarande möjligt att sätta stopp. Vi måste: säga nej till fler moskébyggen, sluta finansiera organisationer med islamisk koppling, stoppa religiös infiltration i skolor och idrottsföreningar, dra en tydlig gräns mellan religionsfrihet och ideologisk påverkan.

Islam hör inte hemma i Sverige. Och ju tidigare vi erkänner det, desto större chans har vi att bevara det fria, trygga och demokratiska samhälle vi alla älskar.

Mohammadreza Pakmehr Kommunpolitiker (SD), Karlstad. Samhällsdebattör och engagerad för ett fritt Iran