I och med samtyckeslagen 2018 så frångick vi de mest grundläggande principerna för en fungerande rättsstat, i ett klumpigt försök att straffa fler våldtäktsmän. Vi har fått rent sexistiska domstolar, skriver Kada Karlsson.
Det här är ett öppet brev till er som bär ansvar för Sveriges rättspolitik: ni i justitieutskottet, partiledningar och regeringen – men också Riksåklagaren, Domstolsverket och Åklagarmyndigheten.
Jag skriver som kvinna och debattör. Jag arbetar dessutom med ett resningsärende, och har där sett hur avgörande trovärdighetsbedömningar blir när teknisk bevisning saknas. Det är därför jag säger detta tydligt: Jämställdhet kan aldrig betyda att beviskraven sänks när den tilltalade är man och målsäganden är kvinna.
I sexualbrottsmål utan robust stödbevisning finns en reell risk att processen går fel. Utredningen kan – ofta med goda intentioner – börja i antagandet att anmälan är sann och därefter söka bekräftelse. När det sedan blir ord mot ord och domstolen i praktiken måste välja vem den tror på, får kön, normer och förväntningar aldrig bli en ersättning för bevis.
Sverige behöver återupprätta den enkla principen: ingen ska dömas för ett grovt brott enbart på en berättelse. Punkt. Skuld ska vara bevisad bortom rimligt tvivel. Samtyckeslagens syfte var att skydda mot övergrepp – inte att avskaffa rättsstatens beviskrav.
Vi måste också våga säga det som sällan sägs högt: ett jämställt samhälle kräver ansvar av båda parter. Vi kan inte lära unga kvinnor att de är lika kapabla som män, och samtidigt låta rättssystemet behandla kvinnor som om de saknar förmåga att uttrycka gränser. Som självständig kvinna vägrar jag att godkänna en kultur där man i efterhand kan göra sig till offer för sådant man själv har medverkat till eller signalerat ja till. Om man inte säger nej, om man deltar och leder den andre att tro att man vill, måste rättssystemet vara mycket försiktigt innan det i efterhand gör det till brott. Ånger, skam, konflikt, hämnd eller ekonomiska incitament kan finnas i alla mänskliga relationer – därför måste beviskraven hållas högt.
Det betyder inte att vi ska relativisera riktiga våldtäkter. Tvärtom. Just därför måste vi hålla isär fall med våld, hot, tvång, utnyttjande eller tydligt icke-samtycke från situationer där stödbevis saknas och berättelserna kolliderar. Annars riskerar vi två saker samtidigt: att de grövsta brotten banaliseras, och att en generation unga killar traumatiseras av ett budskap om att de kan fällas för att de inte kan läsa tankar.
När rättssystemet vacklar drabbar det alla: kvinnor som faktiskt utsatts (där förtroendet för anmälningar undergrävs), män som kan dömas oskyldiga, familjer som krossas – och ett samhälle som tappar tron på rättsstaten.
Därför kräver jag konkreta reformer:
- Skärpt metodik i trovärdighetsbedömningar: domskäl måste redovisa prövningen av alternativa förklaringar och motsägelser när stödbevis saknas.
- Starkare objektivitetskontroll i förundersökningar: även omständigheter som talar till den misstänktes fördel ska utredas lika aktivt.
- Tidig och reellt effektiv försvararrätt: de första förhören och den digitala bevisningen blir ofta helt avgörande.
- Ökad bevisförsiktighet vid ensam utsaga: normer och magkänsla får aldrig väga tyngre än bevis.
Jag uppmanar er att tillsätta en oberoende granskning av hur ord-mot-ord-mål utreds och döms, samt att ta fram nationella riktlinjer som minskar risken för bekräftelsebias och könsstereotyper i hela rättskedjan.
Ni kan fortsätta blunda – eller ta ansvar. En rättsstat kan inte döma efter kön. Den kan bara döma efter bevis.
Kada Karlsson
Jurist, tidigare riksdagskandidat, samt medlem i nätverket Mannaminne
