Debatt: Jimmie Åkesson svarar – men inte på frågan

Under de senaste veckorna har det förts en principiellt viktig diskussion om svenskhet inom och omkring Sverigedemokraterna.

På ena sidan har bland andra Mattias Karlsson, Henrik Vinge och Carl Eos argumenterat mot att härkomst och biologiskt ursprung ska tillmätas betydelse för den nationella tillhörigheten.

På den andra har till exempel Richard Jomshof, Richard Sörman och undertecknad framhållit att det historiskt svenska folket faktiskt existerar och att dess gemensamma härkomst är en av flera faktorer som skapar nationell samhörighet.

Frågan har alltså inte varit om svenskhet uteslutande ska definieras biologiskt eller om människor med annan härkomst ska kunna bli svenskar. Tvärtom har vi varit mycket tydliga med att svenskheten har både en kulturell och en etnisk dimension, att dessa kompletterar varandra och att den svenska nationen även ska vara öppen för människor som genom språk, kultur, identitet och lojalitet blir en del av den.

Det vi har ifrågasatt är föreställningen att härkomsten helt saknar betydelse för nationen.

Det är denna fråga som Jimmie Åkesson borde ha besvarat i sin långa debattartikel i Expressen. I stället väljer han att diskutera en ståndpunkt som han förknippar med Nationaldemokraterna och Alternativ för Sverige, där den etniska dimensionen ges en allenarådande betydelse och svenskhet därför uteslutande är något man föds till.

Han skriver: ”Om man exempelvis hävdar att svenskhet är något som uteslutande avgörs av blodsband, vad innebär det då i praktiken?”

Men vem av oss har hävdat detta?

Ingen av oss har krävt att biologiskt ursprung ska vara det enda kriteriet för svenskhet. Ingen har föreslagit att den öppna svenskheten ska avskaffas. Ingen har heller krävt att staten ska införa ett juridiskt system för att klassificera medborgarna efter deras gener.

Ändå är det framför allt sådana uppfattningar Åkesson väljer att argumentera emot.

Det är ett klassiskt halmgubbeargument. Genom att bemöta en mer extrem ståndpunkt än den som faktiskt har framförts kan man undvika att ta ställning till det verkliga argumentet.

Om någon annan hade skrivit artikeln skulle man kunna misstänka att han helt enkelt hade missförstått debatten. Men Jimmie Åkesson har knappast kunnat undgå vad Richard Jomshof faktiskt har sagt. Det är därför anmärkningsvärt att han inte bemöter kärnfrågan.

Vad är det egentligen nationalismen ska bevara?

Sverigedemokraternas eget principprogram innehåller formuleringar som gör Åkessons resonemang särskilt intressant.

Där beskrivs nationen som ”den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen”. Det talas också om hur den nationella samhörigheten skapar band mellan döda, levande och ofödda generationer.

Det är formuleringar som uttrycker något djupare än en gemenskap grundad enbart på språk, värderingar och kulturella vanor.

Familjen, som partiet använder som jämförelse, bygger i grunden på släktskap och biologiska band, även om människor naturligtvis också kan bli familjemedlemmar genom adoption eller äktenskap. Att familjen är öppen för nya medlemmar betyder inte att släktbanden saknar betydelse.

Varför skulle då nationen fungera på ett principiellt helt annat sätt?

Det finns ingen nödvändig motsättning mellan att betrakta nationen som en historisk gemenskap med rötter i ett folk och att samtidigt acceptera att människor med annan härkomst kan upptas i denna gemenskap.

Det går att förena en kulturell nationalism med en förståelse för de historiska och etniska band som också håller samman ett folk.

Varför har härkomsten politisk betydelse?

Bakom Åkessons resonemang finns samma invändning som Mattias Karlsson tidigare har framfört: Vad är egentligen den politiska poängen med att tillmäta etnicitet och härkomst betydelse?

Svaret handlar om vad nationalismen ytterst syftar till att bevara.

Åkesson skulle sannolikt invända att den svenska kulturen inte definieras av alla som råkar ha svenskt medborgarskap. Han skiljer uttryckligen mellan medborgarskap och nationell tillhörighet, och även SD:s principprogram framhåller att människor med annan bakgrund förväntas assimileras till en historiskt framvuxen svensk kultur.

Det är en viktig distinktion, men det återstår att förklara hur denna historiska kulturella referenspunkt ska upprätthållas när befolkningens sammansättning förändras.

Annars riskerar den svenska kultur som nationalismen vill bevara att bli ett rörligt mål.

Det är inte bara ett teoretiskt problem. Sverige har redan stora befolkningsgrupper med andra kulturella och historiska referensramar än den historiskt svenska befolkningens. Många människor med utländsk bakgrund är redan svenska medborgare och fler kommer att bli det. Dessa människor lever här och deltar i att forma vårt samhälle genom familjeliv, föreningsliv, institutioner och samhällsdebatt.

Det är därför rimligt att fråga hur den historiskt svenska kulturen ska kunna fortsätta vara normerande när olika kulturella traditioner möts och befolkningens sammansättning förändras. Kultur förändras naturligtvis alltid, men alla förändringar behöver inte vara förenliga med ambitionen att bevara ett historiskt kulturarv.

Den ståndpunkt som här förs fram är att den kultur som har vuxit fram hos det historiskt svenska folket ska utgöra utgångspunkten för svensk kulturpolitik. Det innebär inte att varje sedvänja måste förbli oförändrad eller att andra kulturella uttryck ska sakna utrymme, utan att den historiska kontinuiteten uttryckligen ska vara vägledande när politiska avvägningar görs.

Detta kan också få konkreta konsekvenser utan någon juridisk indelning av befolkningen efter etnicitet. Staten kan exempelvis besluta att traditionella svenska livsmedel, däribland griskött, även fortsättningsvis ska ingå i skolornas matutbud oavsett hur befolkningens religiösa sammansättning förändras. Samtidigt kan alternativa måltider erbjudas dem som av religiösa eller andra skäl inte äter griskött.

Det illustrerar en principiell skillnad som Åkesson inte behandlar tillräckligt tydligt. Att låta vissa historiskt svenska kulturtraditioner vara normerande för lagstiftning och offentliga institutioner är inte detsamma som att ge enskilda människor olika juridiska rättigheter beroende på härkomst.

Det är också här frågan om politiska verktyg uppstår. Om det inte tydligt anges vilken kultur politiken syftar till att bevara kan det bli svårare att motivera varför just denna kulturs traditioner ska ges företräde när olika kulturella normer står mot varandra.

Ett annat problem gäller det historiskt svenska folkets egen kontinuitet. Om nationalismen uteslutande inriktas på kultur och identitet skulle det historiskt svenska folket i princip kunna bli en minoritet i Sverige utan att detta nödvändigtvis betraktades som ett nationalistiskt problem, förutsatt att invandrade grupper ansågs ha anpassat sig tillräckligt till den svenska kulturen.

Här finns en principiell skiljelinje. Att värna en historiskt framvuxen kultur är inte nödvändigtvis detsamma som att värna kontinuiteten hos det folk som har utvecklat den, även om dessa båda målsättningar kan förenas.

Att tillmäta det historiskt svenska folkets fortlevnad betydelse innebär inte heller att medborgarnas rättigheter ska avgöras av deras ursprung. Det är två skilda frågor som Åkesson inte tydligt håller isär i sitt resonemang.

Åkesson ägnar dessutom stora delar av artikeln åt att försvara parlamentariska kompromisser och politisk pragmatism. Men det är en sak att kompromissa om vilka reformer som kan genomföras och en helt annan att diskutera vilka grundläggande mål nationalismen ska ha.

Den verkliga frågan kvarstår därför: Anser Jimmie Åkesson att det historiskt svenska folkets fortlevnad och demografiska kontinuitet har ett självständigt värde, eller är det för honom likgiltigt vilka som i framtiden bär upp den svenska kulturen, så länge kulturen består?

Det är den frågan vi har aktualiserat. Och det är den frågan Åkesson fortfarande inte har besvarat.

Petter Brolin
Ekonom, fastighetsutvecklare och kväkare, med ett förflutet i Fria Moderata Studentförbundet