Det pågår en märklig och ofta ideologiskt driven omskrivning av judisk historia i stora delar av dagens debatt där extremhöger och majoriteten av dagens vänster, trots helt olika utgångspunkter, ibland landar i samma grundpåstående. Nämligen att judar, särskilt ashkenaziska judar med rötter i östeuropa, egentligen saknar legitim historisk koppling till Levanten, östra medelhavsområdet.

Detta är inte bara en politisk förenkling. Det är en historiskt och vetenskapligt mycket svag position.

Det judiska folket uppstod i Levanten. Det är där de israelitiska kungadömena existerade, där den gamla fornhebreiskan utvecklades och där judendomen formades som religion och etnisk-kulturell identitet långt innan romersk och senare arabisk dominans i regionen.

Judisk historia i området är inte symbolisk, utan arkeologiskt, historiskt och genetiskt dokumenterad över flera tusen år.

När modern forskning inom populationsgenetik analyserar judiska grupper, inklusive ashkenaziska judar, återkommer ett konsekvent mönster. En tydlig komponent av levantinskt ursprung kombinerad med senare blandning från Europa under diasporan.
Det gör dem varken “rent europeiska” eller “utan koppling till Mellanöstern”, utan just en diaspora-grupp med ursprung i Levanten.

Ett vanligt ”argument” i den här debatten är att ashkenaziska judars östeuropeiska efternamn skulle “bevisa” att de inte har koppling till Levanten. Detta är dock missvisande. Många östeuropeiska judiska efternamn tillkom eller antogs först i Europa under 1700–1800-talet, ofta som ett resultat av statliga krav eller som ett sätt att underlätta social och ekonomisk integration i dessa länder de fördrivits till från Levanten.

Efternamnen speglar alltså deras europeiska diasporahistoria, inte deras ursprung.
Det judiska folkets rötter i Levanten är betydligt äldre, och stöds som sagt av historiska källor och genetisk forskning av bland annat Harry Ostrer, en av världens främsta professorer inom patologi, genetik och pediatrik vid Albert Einstein College of Medicine i New York.

Det är dock här den politiska förvrängningen börjar.

För att vissa narrativ ska fungera måste judars historia omtolkas. I sin mest extrema form sker detta genom att framställa ashkenaziska judar som “enbart europeiska inkräktare” utan historisk koppling till området. Den typen av resonemang har historiskt återfunnits i antisemitisk ideologi, där judar beskrivs som rotlösa och historiskt illegitima i alla samhällen de levt i.

Detta är inte nytt. Liknande tankemönster kan spåras tillbaka till europeisk antisemitism, där judar konsekvent definierades som “främmande kroppar” oavsett deras faktiska historiska ursprung.

I modern tid har detta ibland återkommit i ny form, inklusive i antiisraeliska miljöer, där historiska och genetiska data selektivt avfärdas för att stärka en politisk poäng.

I kontrast till detta står den faktiska historiska grunden för sionismen.

Sionism växte fram som en nationell rörelse baserad på idén att det judiska folket, med sitt historiska ursprung i området kring det forntida Israel/Judeen har rätt till självbestämmande i sitt ursprungsområde. I den meningen är sionismen inte en exceptionell eller unik idé i världshistorien, utan en variant av samma nationalistiska princip som många andra folk har utgått ifrån, nämligen kopplingen mellan ett folk, dess historia, språk och ett geografiskt ursprung.

När debatten reduceras till att vissa grupper helt förnekar judars ursprung lämnar man vetenskapen och går in i rena antisemitiska konspirationsteorier.

Den historiska verkligheten är mer komplex men också mer stabil.

Levanten är det historiska hemlandet för det judiska folket, där deras språk, religion och tidiga civilisation utvecklades långt före den moderna eran. Denna historiska koppling är väldokumenterad och utgör grunden för judisk kontinuitet till området genom årtusenden, även efter lång diaspora. Därför bygger judars närvaro i regionen inte på moderna anspråk, utan på en direkt historisk och kulturell förankring i sitt ursprungliga hemland.

Det är i den nyansen som en seriös historisk diskussion måste ligga.

Det finns i dagens debatt en tendens från både höger- och vänsterextrema grupper samt inom den pro-palestinska propagandan att förenkla och omtolka historien i Levanten för att passa dess moderna narrativ.

Den judiska historien raderas och kopieras av pro-palestinska islamistiska krafter som sedan anammas av den västerländska vänstern samt högerextrema grupper.

När historiska och vetenskapliga perspektiv ersätts av anti-israeliska och antisemitiska politiserade berättelser så riskerar det att försvåra förståelsen av regionens komplexa ursprung och därmed också minska möjligheterna till långsiktig fredlig samexistens.

Axel Otterberg

Statsvetare och debattör