Debatt: Krigets lagar är en tandlös papperstiger

Västvärlden med EU, Nato och FN drar gärna stora växlar på de överenskommelser som efter både första och framför allt andra världskriget benämns ”krigets lagar”.

Jag har i tidigare insändare hävdat att dessa ”krigets lagar” inte är annat än en betydelselös pappersprodukt, och att ett land som går i krig inte tillmäter dem någon som helst betydelse.

Redan efter första världskriget stiftades krigets lagar via Nationernas Förbund tillsammans med de länder som varit inblandade i kriget. Att Tyskland under mellankrigstiden tilläts bryta mot krigets lagar, mot Versaillesfreden och genom remilitariseringen av Rhenlandet, kan tillskrivas ett svagt Nationernas Förbund och än svagare Frankrike och England, som i stället för att agera satte sitt hopp till att blunda för att undvika ett nytt världskrig. Det blev, som vi vet, inte så lyckat, och krigets lagar var den papperstiger de fortfarande är och alltid kommer att vara.

De politiker och medborgare som i dag sätter sin tillit till papperstigern kan börja titta närmare på 90-talets krig i Jugoslavien och de krig som pågår i vårt närområde, som Rysslands anfallskrig mot Ukraina och Israel–Palestina/Gaza-konflikten. Även om flera av dessa länder undertecknat konventionerna kan man lätt konstatera att ingen av kombattanterna följer dem när det inte passar deras syften.

Med den senaste drönarincidenten på Leipzigs flygplats, två uttalade mordhot mot tyska företagsledare inom krigsindustrin och bestyckade ryska drönare som fallit ned i Finland, Estland och Polen, måste EU:s Natoländer ställa sig frågan om de där krigets lagar som man gärna framhåller som en framgångsrik överenskommelse är vatten värda.

Många svenskar och européer tror att den i dag så populära militära upprustningen är en eftergift för president Trumps närmast ultimatumlika krav gällande Nato och artikel 5. Man ska dock inte glömma att alla amerikanska presidenter de senaste 15 åren tydligt påpekat för Europa att det egna försvaret måste rustas upp. Skillnaden mellan dem och Trump är att Trump satte ned foten på ett sådant sätt att Europa insåg riskerna med sitt eget undermåliga försvar – tillsammans med ett Nato som kanske inte skulle komma till undsättning i tid.

EU’s överenskommelse med NATO från 2014 är att samtliga medlemsländer ska nå upp till 2 procent av BNP till försvaret. I länder som Belgien, Slovenien och Spanien har detta i vissa fall skett med kreativ bokföring som inte speglar de verkliga försvarsanslagen. Länder utanför Nato, som Irland, Österrike och Malta, med 0,2–0,8 procent av BNP, åker hellre snålskjuts på övrigas upprustning.

Det nya Nato-målet för 2035, som klubbades 2025, anger 5 procent av BNP – 3,5 procent till rent militärt försvar och 1,5 procent till civilt försvar – och är orsaken till det senaste årets enorma höjningar av försvarsbudgetar i Sverige och hela EU. Eftersom många länder hade tydliga problem att nå 2-procentsmålet kan man lätt förstå att de inte heller kommer att nå 5-procentsmålet. Målet för 2035 innebär också att den kreativa bokföring vissa länder använt inte längre kan tillämpas, vilket tvingar dem att välja mellan att höja skatterna, öka statsskulden markant eller göra djupt impopulära nedskärningar i välfärden.

Inför det kommande valet i Sverige framträder tydligt hur vänster- respektive högersidan avser att finansiera de drastiskt höjda försvarsutgifterna. Högersidan avser att finansiera dem delvis med kortsiktiga lån, delvis med en beräknad ökning av skatteintäkterna när vi så sakteliga tar oss ur en långdragen lågkonjunktur. Vänstersidan räknar med samma ökning av skatteintäkterna men vill dessutom införa en beredskapsskatt. I SVT:s partiledarutfrågning den 1 september kunde Socialdemokraternas Magdalena Andersson, trots upprepade frågor, inte svara på vilka som skulle betala denna beredskapsskatt, annat än att hon var öppen för förslag. Samtidigt lovade hon att beredskapsskatten inte skulle innebära höjda skatter vare sig för dem som tjänar under eller över 70 000 kronor i månaden.

Väljare med egen tankeförmåga måste då ställa sig frågan vilka som blir kvar att betala.

Leif Kullberg.