Den svenska livsmedelsförsörjningen har säkert många problem, men vargen är inte ett av dem. Ändå påstås detta av höga politiker. Det är hög tid att överge vargpopulismen till förmån för vetenskap, skriver Charlotte Swanstein.
Regeringen tycks allt oftare bortse från både folkopinion och evidensbaserad kunskap. Kritiker avfärdas som aktivister, samtidigt som politiska beslut motiveras med påståenden som inte håller för granskning.
Ett tydligt exempel är vargpolitiken.
Landsbygdsministern Peter Kullgren har vid upprepade tillfällen hävdat att vargen utgör ett allvarligt hot mot Sveriges livsmedelsförsörjning. Det är ett starkt påstående – och just därför måste det tåla att granskas.
Det gör det inte.
Under 2025 dödades 123 får av varg. Samtidigt slaktas varje år omkring 230 000 får och lamm i Sverige, enligt Jordbruksverket. Skillnaden är inte marginell – den är monumental.
Dessutom visar forskning att många angrepp sker i hagar som saknar rovdjursavvisande stängsel. Där sådana funnits har brister med stängsling och underhåll av stängslet ofta varit avgörande för att angrepp ändå kunnat ske. Det handlar alltså inte i första hand om rovdjurens existens, utan om hur vi väljer att förebygga skador och skydda våra tamdjur – när skydd faktiskt finns att tillgå.
Att i det läget utmåla vargen som ett hot mot livsmedelsförsörjningen är inte bara missvisande – det riskerar att vilseleda allmänheten.
Vad händer med förtroendet för politiken när argumentationen inte håller? Och vilka beslut riskerar att fattas på felaktiga grunder?
Samtidigt tillåts omfattande jakt, ofta motiverad som nödvändig. Men om hotbilden är överdriven måste frågan ställas: vad är det egentligen som driver besluten?
Sverige behöver en rovdjurspolitik som bygger på fakta, proportioner och ansvar – inte på retorik.
Charlotte Swanstein
Hundpsykolog och naturdebattör
