I de fria medierna diskuteras att invandringens nettokostnader för offentlig sektor årligen är 300 miljarder. Det finns starkt assimilerande skattesystem med breda skattebaser omfattande alla arbetsföra som kan frigöra dessa 300 miljarder till annat som upprustning av försvaret.

Invandrarna som får fördel av dessa 300 miljarder torde rösta på de fyra marxistiska vänsterpartierna Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. Lika traditionellt vänster godhetsröstar kvinnorna i LO- och TCO-kollektiven. Dessa kvinnor och invandrarna ger en ny vänsterregering makten igen i valet 2026. Det gagnar inte kvinnorna i LO- och TCO-kollektiven vilket denna artikel vill visa.

Var i samhällskontraktet bokförs invandringens 300 miljarder som kostnader? Det sker i två av dess sex pelare enligt bilden nedan: Transfereringar och Offentlig service.

Största utgifterna belastar alla verksamheterna i pelare fyra Transfereringar där strävan att få invandraren i jobb utgör den betydande kostnaden.

En invandrare börjar med socialt stöd i placerad kommun. Det följs oftast upp av ett instegsjobb som är löneförhandlat med facket. Det berättigar till ersättning vid arbetslöshet. När instegsjobbet är slut lever invandraren som arbetssökande på arbetslöshetsersättning.

Därefter utförsäkrad blir det sociala insatser igen och snart nästa instegsjobb. Så snurrar det på tills pensionen om inte en spontan assimilation sker. Invandrare kommer ofta från marknadsekonomier med frihet och eget ansvar. En karriär som svensk bidragstagare som finner sin plats att rösta vänster är inte alltid tilltalande. Det sker spontana assimilationer.

Handikappomsorgen i pelare sex har historiskt bistått svenskar som är fysiskt- och psykiskt handikappade och nyskadade på ett generöst sätt. Så är det inte längre.

Kostnaderna för denna verksamhet har exploderat i takt med stora volymer invandrare med liknande krämpor. Utöver det tillkommer betydande volymer genetiskt skadade av klankulturens ingiften med nära släktingar av arvsskäl.

En sådan person utgör sysselsättning för många personer i en medflyttad invandrarfamilj och nära klanmedlemmar. Efter årtionden av skenade kostnader diskuteras nu om Sverige inte ska förbjuda kusingiften.

Ekonomisk tillväxt är garanten för att fylla ett helt samhällskontrakt med önskade verksamheter och behålla det intakt. Men så kom studentrevolten 1968 med marxismen och klasskampsretoriken som idag förfinats till Woke. Den fick stort genomslag i västvärlden och i Sverige spridning i alla partier. Tillväxtpolitiken åkte ut och in kom fördelningspolitiken.

Under 1960-talet hade Sverige en genomsnittlig BNP-tillväxt på cirka 4–5 procent per år. Det var det sista årtiondet med god ekonomisk tillväxt som möjliggjorde att Sverige kunde expandera och speciellt konsolidera verksamheterna i sjätte pelaren offentlig service.

Nu kompenserar ständigt växande avgifter för den bristande ekonomisk tillväxten. Till detta kommer ett årligen accelererande hårt effektiviseringstryck i sjukvården och omsorgerna. Det har även övergått i nedskärningar och försämrade arbetsförhållanden. Här fattas cirka 135 miljarder per år, nu och i framtiden.

Tragiken är att allmänheten uppfattar sjukvården som så viktigt att den kan man inte spara på! Politiker ser folk i ögonen och håller med. De ljuger väljarna rakt i ansiktet. Späkningen fortsätter.

Varifrån pengar överförts till transfereringarna i pelare fyra och handikappomsorgerna i sex har grovt uppskattas och bokförts i bilden. Övriga verksamheter som har fått betala är:

• Rättsstaten varifrån har överförts cirka 70 miljarder. Armen har gått från cirka 35 brigader till 2 och polisen har centraliserats och effektiviserats. Dessa är de två stora förlorarna.
• I gruppen stora projekt fattas cirka 45 miljarder. Medel till årligt underhåll torde det fattas mycket av i alla verksamheter. SJ är mest känd som en skrothög.
• Offentliga nyttigheter som består av verksamheter som en marknad inte spontant anordnar och erbjuder men behövs saknar cirka 50 miljarder. All utbildning är utsatt.

Studentrevolten 1968 erbjöd även en härskarteknik. Den skulle införa den kommunistiska utopin som var det klasslösa samhället bestående av enbart goda människor ledda av en upplyst diktatur.

Denna diktatur blev i västvärlden efter sekelskiftet ofta en militant marxistisk feminism. Även i Sverige under den värsta perioden av massinvandring styrde ett matriarkat. Vilka det var ser du i bilden. De tre Tidöpartierna fortsätter politiken i stort sett oförändrad.

Kvinnorna i LO- och TCO-kollektiven har lidit under dessa fyra partiers åtstramande politik sedan sekelskiftet beroende på en ideologiskt driven fördelningspolitik. Samtidigt fanns massinvandringens uppoffringar som de framhöll som de goda handlingar de stod upp för. De fick även folket att göra det.

Nu uppfattas konsekvenserna annorlunda. Vad som tidigare var det goda ses nu som beslöjad ondska mot svenska folket.

Speciellt kvinnorna i LO- och TCO-kollektiven bör fråga sig om det verkligen har gagnat dem att vid varje tidigare val godhetsrösta på något av de fyra marxistiska partierna. Dags att svika i valet den 13 september 2026?

Det finns en politik som återför Sverige på rätt väg och den har Sverige i valsamverkan. Den är presenterad i Bulletin i tidigare artiklar.

Hans Jensevik är ordförande i Sverige i valsamverkan som ställer upp i valet 2026. Han har varit VD och delägare i Svensk Kommunrating, storstadsutredare, administrativ biståndsarbetare i Afrika och kommunekonom och ekonomichef i Uppsala kommun. Lärare i nationalekonomi, Göteborgs Universitet och forskarassistent på stadsbyggnad, CTH.