Agenda 2030 är ett dokument som antogs av FN:s generalförsamling 2015, och mål för att genomföra det antogs av riksdagen 2020. Agenda 2030 innehåller 17 olika mål. Exempelvis:

Kamp mot fattigdom, svält och dålig hälsa, främjande av utbildning och jämställdhet, tillgång till rent vatten, sanitet, hållbar energi, anständiga arbetsvillkor, ekonomisk tillväxt, hållbar industri, hållbara städer, hållbar konsumtion och produktion, bekämpande av klimatförändringar, värnande om hav, ekosystem och biologisk mångfald, samt värnande om fredliga och inkluderande samhällen där demokrati, rättsstatens principer och mänskliga fri- och rättigheter är viktiga delar.

Agenda 2030 säger uttryckligen att alla mål har samma värde och att de 17 målen är odelbara. Samtidigt finns uppenbar risk att vissa mål kan stå i strid med andra mål. Inte minst finns det risk att en alltför radikal klimatpolitik riskerar att krocka med andra mål i Agenda 2030. Alltför extrem klimatpolitik riskerar exempelvis att hota såväl demokrati, rättsstatsprinciper och mänskliga fri- och rättigheter. Agenda 2030 förutsätter att politiken har en helhetssyn och gör kloka avvägningar.

Ett av målen i Agenda 2030 är minskad ojämlikhet mellan individer och grupper i samhället. Här finns tydliga konflikter med en alltför enögd klimatpolitik.

Exempelvis ökad ojämlikhet mellan stad och land, när lågavlönade och bilberoende landsbygdsbor tvingades betala orimliga drivmedelskostnader bara för att storstadsborna i den tidigare regeringen ville ha en orimligt hög reduktionsplikt.

Förslaget om försämrade reseavdrag hade också varit ett direkt slag mot landsbygden och de gröna näringarna – som ju också är en del av Agenda 2030.

Nu är allt detta historia tack vare vår moderatledda regering. Drivmedelskostnaderna har minskat dramatiskt, dieseln är 10 kronor billigare per liter och reseavdragen kraftigt förbättrade. Ojämlikheten mellan land och stad har minskat.

Andra mål i Agenda 2030 är ekonomisk tillväxt och tillgång till hållbar energi för alla. Det blir allt tydligare att vissa länders beslut att förtidsavveckla kärnkraft i kombination med mycket långtgående klimatpolitik med tillhörande byråkratiska regelverk är viktiga orsaker till EU:s svaga tillväxt och stigande energipriser. Detta strider mot Agenda 2030.

Det tidigare argumentet att EU i längden tjänar på att ”gå före” i klimatpolitiken är inte självklart. Stora delar av världen, inklusive flera av de folkrikaste länderna, lägger faktiskt inte någon särskilt stor vikt vid klimatpolitiken. Om stora länder i världen inte har något intresse av att följa efter finns det ingen vinst för EU att gå före. Det enda vi gör då är att driva upp våra egna kostnader, förstöra vår konkurrenskraft och energiförsörjning. Detta utan att de globala utsläppen ens påverkas mätbart.

Tidöavtalet mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna innebär ett fokus på ökad elproduktion med så låga elpriser som möjligt, samt en ansvarsfull klimatpolitik som skiljer sig tydligt från tidigare regerings oansvariga plakatpolitik. Klimatpolitiken har nu inte längre en gräddfil utan ska vägas mot andra intressen och samhällsbehov i statens budget.

Förslag inom klimatpolitiken ska genomgå ordentliga konsekvensanalyser, bedömas allsidigt, vara faktabaserad och kombineras med ett värnande av svensk konkurrenskraft. Och regeringen ska återkommande utvärdera och redovisa nyttan och effekten hos den förda klimatpolitiken. Dessa punkter i Tidöavtalet betyder förhoppningsvis att det blir slut på populism och meningslös eller i värsta fall skadlig symbolpolitik. Det är på tiden. Vi ser nu hur misslyckade så kallade ”gröna” industrisatsningar orsakar stora kostnader för samhället.

Det är hög tid att vi även öppnar upp för en diskussion inom både Sverige och EU om vilken nivå på klimatmålen som är rimliga på kort och lång sikt, så att de inte strider mot andra mål i Agenda 2030.

Jan Ericson

Lars Beckman

Sten Bergheden

Crister Carlsson

Kjell Jansson

Riksdagsledamöter för Moderaterna