Debatt: Myten om de obönhörliga generna

Många fruktar att genetiska IQ-skillnader mellan befolkningsgrupper vore omöjliga att åtgärda. Men det är en myt. Ärftliga egenskaper kan ofta påverkas – och kulturellt betingade skillnader kan vara svårare att ändra, skriver Staffan Marklund.
”Om du tillhör det här lägret som tror på ärftlighet framför allt [som orsak till IQ-skillnader], då är det ganska hugget i sten. Då är det inget vi kommer lyckas åtgärda.” Med de orden uttryckte Ivar Arpi en mycket vanlig farhåga (34:45 och framåt).
Som tur är är det en myt. Något kan vara genetiskt orsakat men ändå i många fall vara föränderligt. Gener påverkar nämligen de biokemiska processerna i kroppen, och dessa kan vi sedan ingripa direkt i.
I Tyskland har man exempelvis genomfört framgångsrika behandlingar av en viss form av genetiskt orsakad blindhet. Övervikt har visat sig ha en betydande ärftlig komponent. Men det hindrar inte Ozempic eller fettsugning från att fungera.
Arpis podd berörde det känsliga ämnet IQ-skillnader mellan befolkningsgrupper, såsom afroamerikaner och europeiska amerikaner (svarta och vita). Det nämndes inte där, men precis som vita i flera länder har högre uppmätt genomsnittlig IQ än svarta, har östasiater högre genomsnittlig IQ än båda grupperna. Alla tre överlappar förstås.
Om vi för sakens skull utgår från att skillnaderna mellan grupperna i huvudsak är genetiskt orsakade (något jag själv starkt betvivlar), vill vissa ängsliga personer föreställa sig att det är bäst att hemlighålla detta hypotetiska faktum, eftersom ojämlikheter mellan grupper antas åtminstone delvis bestå av självuppfyllande profetior. Så om det finns naturgivna diskrepanser kan man inte tala om dem, för då växer deras effekter i värsta fall. Och likt Tingeling kanske ojämlikheter dör om man slutar tro på dem. Ett tankesätt som har kallats ”paranoid egalitär meliorism”, senare omdöpt till ”equalitarianism”.
Tanken är god, men kontraproduktiv. Om det skulle visa sig finnas genetiska skillnader i intelligens mellan befolkningsgrupper, bör vi absolut försöka ta reda på det. För då kan det kanske åtgärdas.
Om vi i morgon skulle upptäcka att japaner föds smartare än skandinaver och att detta beror på ett visst hormon under ett särskilt skede av graviditeten, då skulle vi kunna utveckla detta hormon i pillerform och erbjuda det till svenska mödrar som vill ha smartare barn. Kunskap ger valmöjligheter. Precis som information om klasskillnader inte nödvändigtvis förvandlar folk till stalinister, tvingar inte biologiska upptäckter oss att återuppta tvångssteriliseringar och skallmätningar.
Jag är inte smart nog att ha kläckt detta själv, utan har snott det från psykologiprofessorn Richard J. Haier, som påpekar att gener inte nödvändigtvis är deterministiska utan probabilistiska, samt att det går att korrigera deras effekter.
Det kan till och med vara så att genetiska orsaker i vissa fall är lättare att ingripa mot än miljömässiga, tvärtemot vad folk som fruktar IQ-genforskning av PK-skäl antar. I de senaste IQ-mätningarna hade Kina, Sydkorea och Japan högre genomsnittlig IQ än Sverige. Om någon fiffig forskare kunde bevisa att detta var miljöorsakat, och specifikt berodde på konfucianskt kulturarv, var skulle vi ens börja då?
Folk reproducerar sin kultur eftersom de värdesätter den. Ett blåögt, blont föräldrapar i Sverige godtar nog hellre ett hormonpiller än att deras barn måste skickas till en ”hagwon” (sydkoreansk privatundervisning efter ordinarie skoltid). ”Jo, men din unge kan bli smart som en korean. Hen måste bara plugga mer än åtta timmar per dag, för det gör man i konfuciansk kultur” är svårt att sälja in.
Om vi hypotetiskt antar att Somalias lägre uppmätta IQ-genomsnitt visade sig stämma och dessutom till stor del bero på ett större fokus på koranstudier än på matematikstudier efter skoltid, skulle det förmodligen vara svårare att förändra än vissa genetiska faktorer. Även om landet blev rikt och fredligt skulle somalier, precis som svenskar, i de flesta fall vilja bevara sin kultur hellre än att öka intelligensen.
Staffan Marklund