Debatt: När är regeringen, domstolarna och radikalfeministerna nöjda?

Hur många felaktigt eller oskyldigt dömda för våldtäkt ska vi ha innan ni blir nöjda?

När räcker det?

Statistiken ser bra ut. Över 3 000 personer har dömts för våldtäkt sedan 2018. Regeringen, åklagarna och domstolarna kan klappa sig på axeln och fira ännu en fällande dom. Ännu en siffra i statistiken.

Men vad händer om det samtidigt kvarstår ett rimligt tvivel om att brottet överhuvudtaget har skett?

Spelar rimligt tvivel ingen roll, så länge någon blir dömd?

Det är framför allt en hållning inom den radikalfeministiska delen av debatten som gör mig djupt bekymrad: att det inte gör så mycket om en oskyldig åker in, eftersom det är priset man får betala för att fler skyldiga ska dömas.

Det resonemanget är livsfarligt.

För den som drabbas av en felaktig dom är det inte ett pris i någon abstrakt statistik. Det är ett förstört liv. Frihetsberövande, förlorat arbete, förstörda relationer, ekonomiska problem och ett stigma som kan följa en människa resten av livet.

Och det slutar inte nödvändigtvis när fängelsestraffet är avtjänat.

En person ska naturligtvis dömas om bevisningen visar att han är skyldig. Den som utsatts för ett sexualbrott har rätt till rättvisa och samhället har ett ansvar att lagföra den som begår brott.

Men samma rättsstat har ett annat ansvar också.

Ingen ska dömas om det fortfarande finns ett rimligt tvivel om att brottet har begåtts.

Det är inte en teknikalitet. Det är själva grunden för en rättsstat.

Ändå verkar rättssäkerheten ibland väga lätt när antalet fällande domar presenteras som ett mått på framgång.

Hur många är faktiskt dömda trots att rimligt tvivel har funnits?

Och vem frågar efter de människor som kan ha dömts felaktigt?

De som driver på för fler fällande domar och de som avfärdar rättssäkerhetskritik som ett hot mot sexualbrottsoffer har också människor omkring sig.

De har söner. Bröder. Pappor. Manliga släktingar. Manliga vänner. Unga killar och män som de bryr sig om.

Vad händer den dag någon av dem blir anklagad?

Vad händer om han säger att han inte har begått brottet?

Vad händer om det inte finns teknisk bevisning som binder honom till ett brott?

Vad händer om det står ord mot ord?

Och vad händer om domstolen ändå dömer honom till minst tre års fängelse?

Då hjälper det inte att säga att rättsstaten fungerar eftersom över 3 000 personer har dömts.

Då är det den enskilda människans rättssäkerhet som måste stå i centrum.

Jag är inte emot att skyldiga ska dömas. Tvärtom. Jag vill att skyldiga ska dömas.

Men jag vägrar acceptera tanken att oskyldiga ska behöva offras på vägen dit.

Det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt: den som utsätts för ett sexualbrott ska få upprättelse och den som anklagas ska ha en verklig möjlighet att försvara sig.

Det är inte att ta ställning för män mot kvinnor.

Det är att ta ställning för rättsstaten.

Så jag återkommer till frågan: När är regeringen, domstolarna och de radikalfeministiska rösterna i debatten nöjda?

Ska det räcka med godtyckliga fällande domar som bevis på att systemet fungerar?

När börjar ni fråga er hur många som faktiskt dömts felaktigt?

Hur många liv måste förstöras innan rättssäkerheten får väga lika tungt som statistiken över fällande domar?

För den dagen det är din son, din bror, din pappa eller någon annan man du älskar som sitter där – då kommer frågan inte längre att handla om statistik.

Då kommer den att handla om honom.

Och då hoppas jag att du fortfarande tycker att det är ett acceptabelt pris att betala för att statistiken ska se bra ut.

Nina Hamilton, medlem i nätverket Mannaminne